Precis gråtit ögonen ur mig till Bo Kaspers Orkester. Låten "ett ögonblick i sänder". Fixar inte första versen. "Vi hör en vän berätta om ett par Som har en son med bara några veckor kvar De kämpar för att hålla uppe modet Det är tydligen någonting med blodet De tar en dag Ett ögonblick i sänder." Fixar ingenting med den. Blir så medveten om hur skört allt är. Medveten om vår dödlighet. Låten avslutas på en bar. Med en öl och en fyra Fernet. Det är ett liv det också. Och här sitter jag med ett glas vin. Nått nytt boxvin från Portugal. Har strimlat upp köttet till middagen och väntar på att Rune ska somna så jag kan börja steka. Lagar mat på recept. Inte så ofta jag gör det, men kändes lite mysigt. Vi skrattade lite, Wille och jag, över hur otroligt klassiskt "par i 30-års åldern" vi var ikväll. Unge som röjde runt, jag med ett glas vin och ögonen i ett recept för pak choi. Bo Kaspers. Fy fan, va underbart det är. Bara livet liksom. I sin enkelhet. I sin perfektet. Kom att tänka på en vän som inte finns mer. Vi gick så brutalt olika vägar förra året. Jag fick Rune, hon förlorade sin mamma och snart därefter förlorade vi henne också. Det var ett liv det också. Ett alldeles för kort liv. Träffade en gammal kompis, eller faktiskt en av mina gamla bästa vänner, i mataffären idag. Precis börjat jobba igen efter andra föräldraledigheten. Vi pratade som om det inte gått nån tid sen sist. Ändå har vi båda bildat familj. Bland annat. Lyckliga. Trötta. Skrattade åt att jag handlade med Willes skor på mig då jag råkat åka från målningen av huset hos mamma och pappa med fula foppatofflor. Nu bryr jag mig väl inte om att image-döda lite då och då, men sådär fort behöver det inte gå som med foppatofflor offentligt. Då är 7 storlekar för stora skor bättre, tänkte jag. Förresten fick mamma åka med och handla för jag hade glömt plånboken hemma. Så jävla snurrig. Det är ett liv det också. Ta hand om er ok? Och gör det inte för märkvärdigt. Det är värdigt ändå.
