Skrev fel på året först. Som om jag inte hade koll. Jo, tack. Jag har koll. Vi har alla koll. Detta året kommer för evigt va fastnålad i skallen på hela världen. 2020. Året världen la ner för en stund. Visst är det en stund? Visst är detta vi lever i nu det konstiga, sen när vi är i tiden efter och ser tillbaka? För det kommer en tid efter denna tiden. Jag vet. Förhoppningvis snart. Ibland är det bara lite längre bort att tänka det. Känna det. Inte så konstigt kanske att jag fastnat i låten jag försöker skriva om just tiden vi är i nu, eller snarare kanske drömmen om tiden efter. Den tickar i skallen. Den är med mig när jag river upp Kaprifol-rötter ur marken. När jag ska sova. När jag är på toa. Japp, den är med överallt jag har en egen stund. Måtte den bara landa snart för jag skulle gärna ha den stunden för mig själv igen. Behöver det. Försöker bli klar, men inte haft ro riktigt att få till det. Eller snarare inte haft behov kanske. Skriver den här typen av låtar, de eftertänksamma, när jag har ett slags skrikande behov av dem i kroppen. Senaste tiden har handlat om annat här i stugan. Haft besök av Willes föräldrar och dels vill man ju umgås och inte sätta sig och jobba för mycket när man har besök, men också så är det svårt att liksom landa i skrivandet när mycket händer omkring en. Så är det i alla fall för mig och vi har ingen bra arbetsplats här än, vilket försvårar. Låten va inte tillräckligt klar innan de kom för att kunna bygga vidare nån timme hit och dit. Den kräver fortfarande hela dagar av att hamna i sinnesstämning, testa idéer och leva sig in i. Därför har det fått handla om annat under tiden de varit här. Och det har varit guld på så många plan. Varit väldigt kul. Hittat på massa saker, lagat fantastisk mat och så har vi fått helt otrolig hjälp, dels med Rune, men också med sånt vi vill och behöver göra med huset och trädgården. Väldigt tacksam för det. Nu har de åkt hem igen och jag ska försöka komma ikapp lite här på bloggen nu i helgen med sånt vi gjort och jag gärna delar. Oj. Rune låter. Sover oroligt. Igen. Verkar inte vara någon fara, men detta är tredje (?) natten i rad som han verkligen kan skrika till som om han vaknat plötsligt och så när man går in till honom så sover han som om ingenting. Mardrömmar, kanske. Ska en sån liten människa verkligen behöva ha mardrömmar? Lilla vännen. Och det tog väldigt lång tid att få honom att somna. Igen. Trots att han vaknade väldigt (VÄLDIGT) tidigt i morse. Igen. Man lyckas liksom alltid tro att det vänder när man får en lyckad omgång sömn, sen är man tillbaka här snabbare än man hinner tänka "Var är kaffet?". Han går nog igenom en utvecklingsfas just nu. Känns rimligt med tanke på hans humör senaste tiden och stämmer rätt bra med appen jag använder. Det är, ska inte ljuga, rätt påfrestande som förälder. Och märks direkt på min och Willes energi nu när vi är själva med honom igen. Men, tanken på att alla som har barn går igenom detta är lite tröstande. Samma tankar som får världen att gå runt trots att den är stilla under en pandemi också, tror jag. Vi går alla igenom detta, ensamma men ändå tillsammans, och påverkas alla på något vis. Vissa dagar märks det inte alls, vissa dagar handlar inte om något annat. Men man är inte ensam. Så tröstande tanke det är. Att veta att man inte är ensam. Kanske stannar där för ikväll. Försökt landa i vad detta inlägg egentligen handlar om länge. Wille har under tiden kollat två avsnitt av dokumentären om Michael Jordan och hunnit lägga sig. Var meningen att vi skulle spelat in en demo, men jag skulle ärligt talat inte orkat ikväll. Plus att jag inte är nöjd med texten. Mmm. Låten igen. Försökt massa olika varianter. Försökt massa olika melodier för olika berättelser, men tycker att allt låter så tillgjort. Wille har nog en poäng i att jag bara måste bestämma mig för något. Ska försöka imorgon igen. "Försöka". Läser igenom det jag skrivit. "Försökt". Återkommande ord, märker jag. Det är väl en sån tid nu. När jag försöker. Jag är inte som starkast nu. Jag är ärligt talat rätt skör. Precis som barnet under en utvecklingsfas sover jag dåligt, känner mig orolig, har humörsvängningar och är i behov av närhet och uppmärksamhet. Blir frustrerad när jag inte lyckas med saker. Rent utav uppgiven. Pms, va? Troligtvis. Kanske fullmånen? Vore ju mer romantiskt. Hoppas nog faktiskt helst att jag är i en utvecklingsfas, precis som Rune, så jag precis som honom får vakna upp med nya färdigheter och en nyvunnen pepp när denna fas är över (så är det visserligen när mensen kommer också). Det står i min app att "i slutet och efter själva utvecklingssteget kommer ni märka att ert barn förhåller sig till saker och människor på ett nytt sätt. Kanske känns det som att ert barn gått ifrån att vara en bebis till ett litet barn". Stort steg. Hoppas det blir det för mig också. Tills dess försöker jag på, bäst jag kan, med min snälla kompis på axeln som säger att det är OK såhär också och min underbara sambo med en axel att luta mig mot när det ändå inte känns så. Även om det är så. Glöm inte det. Det är OK såhär också. Puss på din starka panna. ... (Definitivt pms)
