Flyttade skrivbordet i sovrummet så det står mot fönstret. Nånstans tror jag att jag har läst att man inte ska sitta och titta rakt ut genom ett fönster när man jobbar, men samtidigt läser jag så mycket skit hela tiden så det kan jag ju inte hålla på och hålla fast vid. Det känns i alla fall ASBRA att sitta och titta rakt ut. Känns som att jag leker kontor när jag sitter här. Känner mig viktig. Och det känns väldigt zen samtidigt. Skrivbordet är jättestort, ett underbart blocket-fynd vi köpte i vintras, och sträcker sig över nästan hela väggsidan. I mitten, där jag sitter, är fönstret och vid sidorna av bordet kommer vi göra permanent plats för inspelnings- och proddgrejer (ljudkort, nån synth, mickar) på ena sidan och kontor med typ skrivaren på andra. Vi är inte riktigt där ännu, detta rum har krävt så mycket jobb redan att vi inte orkat göra klart det sista, men det känns ändå bra. Ser ju inte kaoset av grejer omkring mig när jag sitter här, eftersom blicken snarare letar sig utåt om något händer. Nu t ex är det en granne som håller på och parkerar rakt framför mig. Så stressad, stackarn. Joggade in i huset efteråt. Haha, förstår ni hur bra fönstertittartant jag kommer bli som gammal? Nu har jag ju ändå lite hyfs och bara kollar när något är extra spännande, men hyfs förväntar jag mig försvinner med åldern. Va ska det annars va värt att hålla på och bete sig för nu, om man inte får balla ur senare? Jaja. Har känt mig både viktig och duktig de senaste timmarna. Allt började med att jag var tvungen att skapa plats på datorn för att kunna ladda ner alla filer från inspelningen i fredags. Min kära dator har pressats länge nu. Bara varit några MB ledigt och jag som älskar att ha örtitusen flikar uppe samtidigt har fått träna på tålamodet när lilla badbollen snurrat runt på skärmen i väntan på att saker ska laddas klart. Uh. Nästan bara kön till säkerhetskontrollen som är värre. Nu när jag väl har rensat och lagt över på externa hårddiskar så fattar jag inte varför jag ibland bara inte gör saker? Jag har ju externa hårddiskar jag köpt enbart för detta? För längesen. För längesen, tydligen, för jag hade glömt att jag senast jag gjorde detta la över alla de där bilderna och filerna jag gått runt och sörjt ett tag för att jag trott de varit försvunna. Suck alltså. Som när man lägger nycklarna i nyckellådan. Hur fan är det meningen att man ska hitta dem då?! Nu är snart alla filer nedladdade. Nio gigabyte av hela tagningar med bandet och så en del osorterade pålägg av elgitarr, kör och alla Benny Andersson-klaviatur vi bara hann med. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva känslan att sitta och ladda ner detta själv, men den är fin. All min musik har jag tidigare gjort i någon annans dator. Egentligen är väl inte det så jävla dramatiskt, men problemet för mig har varit att jag många gånger känt att jag förlorat makten över min egen musik genom det. Datorn har lite avgjort titlarna i rummet. Äger du datorn, äger du produktionen, äger du producenttiteln. Det är några inlägg i sig, men låt oss stanna vid den fina känslan i kroppen över att det är andra tider nu. Jag har skapat mig det. Det påbörjades 2017 med det albumet jag släppte då. Jag gick tillbaka till att skriva musiken först, innan den började "kläs", alltså produceras. 2019 kom en ny knappnål på tidslinjen med min jul-EP då jag parade ihop mig med Johan Eckerborn och gjorde hela EP:n som ett jättenära samarbete genom all musik. Trött på att jobba låt efter låt som tillslut blir ett album, vilket var ett arbetssätt som kom med popkarriären. Har alltid jobbat helhet innan, skriver mina bästa låtar när jag kan höra vad det är för låt i sammanhanget, och nu tog jag på allvar tillbaka det. Med "Det kommer en tid" blev det en ny knappnål, eller nej. Jag borrade fan ner en jävla skruv på tidslinjen med den låten när det gäller hur jag vill göra min musik. Att först skriva en låt med omsorg. Melodi, ackord och text. Sen bestämma hur den ska kläs. Låten föddes av tramporgel. Vad föds för ljud nu när texten finns? Melodierna? Lyssna in låten. Låten måste komma först. Vem vill jag samarbeta med för att få till den som den ska vara? Ytterligare en grej som jag gick tillbaka till hur jag faktiskt lärt mig göra musik. Omfamna det. Omfamna mig. Med "Det kommer en tid" spelade jag och Wille in alla grunder för produktionen i sommarstugan och sen kontaktade jag Charlie Bernardo, en fantastisk producent och låtskrivare som bland annat jobbar med Daniela Rathana nu och har gjort otrolig musik med både Stor och Thomas Stenström, eftersom jag kunde höra i huvudet hur fint hans sound skulle gifta sig med det vi lagt. Han var på och tillsammans gjorde vi tre klart allt för att det var det låten behövde. Låten fick styra. Det låter ju som det enda rimliga nu när jag skriver det, men tro mig, det händer sällan. Mig hände det inte alls. Först kom producenten, eller namnet, och sound låstes långt innan det ens fanns varken låt eller tanke på vad det egentligen var för musik. Nån annan än jag sattes i maktposition för det som skulle skapas och omyndigförklarandet av artisten hade påbörjats. Om det handlat om könet mitt, eller åldern jag var i, genren jag verkade inom, folket jag hade omkring mig eller gamla idéer om hur saker går till kan jag inte helt säkert säga. Kanske en kombo? Tar det inte personligt i alla fall. Det är en alldeles för utvecklad struktur där jag har sällskap av tok för många med samma erfarenheter som mig för att kunna vara så självisk och kalla det så. Många gånger har det nog handlat om hur hela samarbetet egentligen pratades om från början. Det går rätt snabbt att förstå i en session om någon presenterat samarbetet med ordet "åt" snarare än ordet "med". Jag har aldrig varit en person som vill att andra gör saker åt mig. Däremot har jag blivit bra på att samarbeta, vilket jag känner väldigt stolthet över eftersom jag var en riktig ''måste göra allt själv"-person hela uppväxten. Så när man då gjort ett fantastiskt samarbete ihop, verkligen jobbat med varandra, så är det inte kul när kallduschen kommer med den färdiga låten. Fy i helvete vad jag har varit i många obekväma, förminskande och faktiskt rent förnedrande diskussioner för att få folk att kalla mig producent. Jag är lite hård nu. Givetvis har det inte varit såhär i alla samarbeten, men allt för många har vi samma erfarenhet av att gå in i rummet som en sak och fanimej inte tro att man är något annat än det och bara det när man går ut ur rummet, oavsett vad man gjort i rummet. Jag står knappt med som producent för en enda av mina låtar när man letar på det, trots att jag varit med på nästan alla från början till slutet, och trots att jag både tagit de vidriga diskussionerna och skrivit mailen till skivbolagspersonerna som hade kunnat ändra i credits. Många plural för att ändå stå kvar som singular år efter år. Branschen är full av stackare som råkat illa ut nångång, jag pratar ju bara ur mitt sårade perspektiv så varför skulle inte andra? Och jag förstår att alla håller på sin sak, men det finns en gräns för var och när det slutar vara rimligt, om ens tycka synd om-OK. Och vet ni vad? Jag är för ung för att bli bitter och för gammal för att orka med sån skit. Sådärja. Nu har alla filer laddats ner här på datorn. Töntigt, men jag känner verkligen att det är min musik det handlar om nu när jag har filerna här på min dator. Som Rune säger hela tiden. Min, min, min. Tydligen är det viktigt även som vuxen att få säga min ibland. I veckan ska jag lyssna igenom alla filer och välja ut det som ska få vara med och efter det ska jag och Alex, som jag skrivit låten med, sätta oss tillsammans och lägga lite slutgiltigt glitter (ingen kan få mig att sjunga så bra som honom) innan den går på mix. Jag vill att vi gör det tillsammans. Det var hans demoprodd som fick fungera som utgångspunkt för inspelningen i fredags. Ska bli jättespännande att se vad han hör nu när jag tog över vik-gubben och målat på nästa del. Har samma lugn i magen som med "Det kommer en tid". Är liksom bara så lycklig över hur processen går till att jag lite skiter i hur det går sen när den väl är ute. Men jag vågar nog ändå säga att den här fina känslan jag har just nu, den betyder att det blir något stort.
