En lur i, andra örat lyssnar på havet. Nu är jag i en period av låtskrivandet, eller kanske snarare i albumprocessen, där jag trivs väldigt bra. Kanske här jag trivs allra bäst? När jag skrivit ett tag och kan börja lyssna på flera idéer i rad och höra vad de säger tillsammans. Det är nu jag fattar vad det är för typ av album jag gör. Känns underbart att ha kommit hit. Här går det undan, ska ni veta! Det är inte så att jag har börjat välja ut vilka låtar som ska vara med eller inte, inte så/inte än, utan mer att jag kan höra återkommande teman. Jag kan också höra vilka låtar som är "letande" och vilka som hittat hem. Låtar där en idé testas för första gången, kan vara ett ord jag gillar eller ett tema. Så skriver jag på det gör att jag gillar det, men kanske det inte landat helt rätt än. Då testar jag det i en annan låt också. Letar mig fram, helt enkelt. Bland annat har jag märkt att jag skrivit in ordet "kontakt" flera gånger nu. Tycker det är ett väldigt vackert ord, men nej det ska inte vara i alla låtar utan här gäller det att välja ut. Och så hör jag att jag hamnar kring känslan av att "nästan inte är nog" i flera låtar. Just i det fallet var det väldigt enkelt nu när jag lyssnade att höra var det kändes naturligt. Så var det med "Säga mig" från albumet jag släppte 2017. Själva låten "Säga mig" skrevs på en dag, på nån timme ärligt talat, men när jag lyssnade igenom gamla demos och läste anteckningar från tiden innan den skrevs så fanns det tydliga spår att den var på gång. Låtar som tog upp frustration över att inte komma någon vart. Känslan av att stå och stampa och att saker går förlorat. Jag kan gilla det. Det är en process och man kan liksom inte bli sur på sig själv för att man nån dag inte kommer på något. Den dagen jobbar man också, men för en av de där dagarna då det bara rinner ur en. Jag tror det är en av mina viktigaste insikter, när det kommer till mitt låtskrivande. Att jag tillåter tystnaden i musiken och skapandeprocessen och till och med höjer upp den till samma nivå som när det flödar. Pauserna är väldigt viktig i musik. Tänk på det när du lyssnar på din favoritlåt nästa gång. Precis lika viktig är tystnaden i skapandet. Och på tal om att bli tyst. Sjuka grejer händer på dessa promenader. Kan inte säga annat än att omgivningen absolut skapar en egen dimension när jag lyssnar igenom låtarna. Så rått. Så vackert och fult. Kargt och hemtrevligt. Hårt och mjukt. Brutalt och romantiskt. På samma gång. Kolla bara. Så jävla tacksam för den här platsen alltså. Gud, va den gör mig och min musik gott. Och för att återkoppla till musiken igen. Kommer bli en riktigt pang-skiva det här, blir ett nervvrak bara av att lyssna på demosarna. Känslorna är verkligen utanpå när jag skriver musik, men det som är skönt med att vara framme i den här delen av processen, när jag kan börja förstå vad det är för album jag skriver, är att jag kan bli lite mer distanserad igen. Behöver inte konstant gräva i mig själv och hantera rätt privata känslor och tankar, utan nu kan jag zooma ut lite. Höra att "här behövs en sån här slags låt" och skriva mer riktat, hitta på lite mer och drömma iväg nån annan stans än mitt lilla liv. Om det var ett avsked i låten innan, hur går man vidare från det? Finns det styrka, sorg, eller lämnar man det helt? Det är här det går undan. Som att skriva beställningsverk, på ett sätt. Jag vet vad som ska göras när jag sätter igång. Sparar en jävla massa tid. Och är kul! Sen är det absolut inte varje dag det bara funkar såhär. Ibland måste man ner i källaren i alla fall. Men inte lika ofta! Och också rent låtmässigt så är det nu jag börjar skriva titlar på vad det är för typ av låt. Upptempo, glad, "passivt aggressiv liten dansjävel" och så vidare. Alla mina ursprungsidéer föds nämligen som ballader. Det är roligt när jag lyssnar på gamla grejer för en låt som "Halmstad" låter ju helt sjuk i sin första skiss med tanke på att det blivit min stabilaste "go out with a bang"-låt när jag lirar. Första skissen är ett slags vemodigt "vad är det för jävla fel i att bli den som är kvaaaaar", som en kärleksförklaring till min syster, sjunget med gråten i halsen och tonsatt av brutna ackord på ett piano. Och nu är det få låtar som lockar sån glädje hos mig. Försöker lyssna med de öronen nu. Det är ju inte meningen att det bara ska bli ballader och jag vet redan vilka som inte ska vara det, men jag gillar att skriva så. Allt i låten ges plats och det finns tid när tempot tas ner att verkligen kunna höra om idéerna är bra nog. Är melodierna intressanta nog? Lirar de med texten eller är det värt att förenkla för att man ska höra vad jag sjunger? Kan vara värt att bryta ner till enklaste balladform även när du skriver en låt baserad på något helt annat, som ett beat eller gitarriff. Klarar låten balladtestet, eller lägereldstestet som det brukar kallas, så har du en bra jäkla grund att börja klä på lite prodd. På tal om proddande så har jag bestämt mig för att hålla alla mina demos enkla, utan så mycket prodd, nu för kommande album. Jag tycker det stör när det är för mycket grejer omkring. Vissa saker kan vara viktiga för själva låtens ID, ett maffigt trumslag där eller ett visst gitarrkomp, men ju mer grejer ju svårare blir det att höra nya saker som kan avgöra hela känslan för låten. Inte än, helt enkelt. Det blir nästa steg. Först vill jag bli helt klar med den här fasen, att höra vad låtarna säger tillsammans, sen börjar vi stylingen. Som att casta till en film, tänker jag mig. Först hitta de perfekta skådisarna för dina karaktärer, sen förstärka uttrycket med styling och miljöer. Och castingen är i full gång här... Better fortsätta med det. PUSS!
