Skulle "bara vila ögonen lite" i en kvart. Blev en timme och en kvart istället. Gårdagens oplanerade powernap och jag sov garanterat förbi de sex sekunder längre dagen vi fick jämfört med dagen innan. Nåväl. Ändå något väldigt fint med 21 december. Dagen det vänder och världen går mot ljusare tider igen. Ska börja markera det i kalendern. Inte för att nån kanske behöver fler grejer markerat i kalendern i december, speciellt kring slutet av december, men just vintersolståndet känns ju SYND att vi inte firar. Mot ljusare tider. Så himla symboliskt och fint. Jaja, vi valde att fira det genom att ta spontanbeslutet att åka till sommarstugan. Har ärligt talat varit rätt låg senaste veckorna. Känt lägenhetens väggar trycka sig mot mig, varit otroligt trött och allmäntillstånd av ledsen. Pms, heter det med en kortare beskrivning, och tillslut kände nog Wille också att ett miljöombyte skulle vara skönt. Blir ändå jul bara vi, men vi var liksom klara med julmys hemma ändå och granen har snart barrat bort helt. Nu ligger vi i sängen och lyssnar på vinden utanför. Detta var världens bästa beslut. Fan, va mycket mer levande jag känner mig här. Och ingen annan plats på jorden får mig så lugn i själen. Viktigt, har varit några tuffare veckor. I söndags avslutades Musikhjälpen och med det också en intensiv jobbperiod. Kräver så mycket mer energi och jobb att få till ett jobb nu och denna hösten har ju bara haglat av nya restriktioner och rekommendationer att jag varje dag fått ta nya möten och nya beslut kring de jobb som varit planerade. Väldigt glad att det mesta blev av, men det blev verkligen en väga fram och tillbaka-lek med allt där många saker fick väljas bort för att inte riskera annat som skulle komma senare. Mina sessions rök först. Inte för att jag inte vill göra ny musik, tvärtom där, men det kändes inte rätt att åka mellan session till session just nu plus att några av de jag skulle jobba med faktiskt blev sjuka i Covid och det fick bli tecknet som sa att det passar bättre sen. Känner mig inte orolig. Har så mycket musik i mig just nu att det kommer gå av bara farten sen när tiden är mer rätt (aka vaccinet är ute för alla) och då kan jag dessutom jobba på mer intensivt direkt istället för lite här lite där som det skulle varit nu. Passar mig bättre. De jobb som vart kvar, även om de ända tills genomförande var osäkra, var en tv-inspelning som sänds i vår, ett samarbete jag är ASSTOLT över och som släpps i vår det också plus Musikhjälpen. Samtliga var jobb där själva huvuduppdraget inte kunde göras hemifrån, vilket också betyder att inget skulle bli av om jag fick symptom. Rätt nojig grej. Därför var jag bara hemma inför att jobben skulle bli av. Möten och förproduktion hemifrån digitalt. Börjat få in snitsen med Teams nu. Använder min "fakea solljus"-lampa från Classe O som extrabelysning så blir det till och med rätt proffsig look på mitt kaosiga sovrum/arbetsrum. Alla jobb skedde nu senaste två veckorna. På ett sätt jäkligt typiskt ett år som nästan varit stilla, men samtidigt - är det inte alltid så? Allt gick bra, men har varit rätt krävande emotionellt. Tv-programmet - absolut. Ni kommer fatta när det sänds. Musikhjälpen - uhum. Ni fattar direkt. Även om inte mitt uppdrag med Musikhjälpen i år krävt varken skiftjobb eller att resa till andra sidan jorden kände jag ändå av det i kroppen. Minnen från min resa 2017 påminde sig och såklart i kombo med veckan det tajmade för mig (mörkret, den där långa jävla pms:en som va med mig för andra veckan i rad och alla fortsatt dystra besked om muterade virus och nya restriktioner) så blev det tillslut lite sparlåga, ska erkännas. Men så mäktigt då att när Musikhjälpsklockan slog "utsläpp" och underbara Farah, Brita och Felix släpptes ut till de jättefina beskeden om rekord i engagemang och över 48 MILJONER insamlade slantar, ja. Då var det som skiten bara lossade från kroppen, kunde nästan känna det fysiskt. Har nog varit lite orolig, utan att fatta det, att folk inte alls skulle vilja engagera sig i år med tanke på vilket år så många haft. Tycker det är helt otroliga siffror och framförallt glad över rekordet med engagemang. Det känns så fint, på riktigt, att vi fick en sån här fin sak gemensamt i år. Skulle kunna säga så mycket mer, men nu måste jag sova. Så nu är vi i stugan. Lyssnar på knastret från väggarna och vinden utanför. Älskar det. Ska ligga och lyssna på det nu tills jag somnar. "Bara vila ögonen lite". Och huvudet. Och själen.
