"Först gällde det att få dem att fatta att jag kunde sjunga. Efter det att jag kunde skriva låtar. Sen att jag kunde producera. Trevlig ton och vara tacksam. Steg för steg och inte för mycket. Aldrig vara för mycket. Da capo. Jag tänker ibland på all musik jag och många andra hade kunnat skapa om vi fått lägga tiden vi behövt bevisa oss på just musiken istället. Alla dessa trösklar innan vi ens kommer in i rummen. Alla dessa ögon som där ska byta blickar innan vi accepteras för vår kompetens och får förtroende att äga de titlar vi är i praktiken, men sällan har på pappret." Eller kortfattat - innan vi förväntas kunna vårt jobb. Så där säger jag i pressmeddelandet om att jag blivit ambassadör för Keychange, ett internationellt nätverk av organisationer och festivaler från idag tolv länder som vill se en jämställd musikscen - och är beredda att jobba för det. För det är tyvärr det som krävs, och kommer krävas länge, för att det ska bli en förändring. Det är den krassa sanningen. I över 13 år har jag genom olika uppdrag arbetat för en mer jämställd musikscen. Men ändå, trots min kunskap inom ämnet och alla års erfarenhet, har jag inte kunnat skapa mig en karriär som artist och låtskrivare utan att göra det som kvinnlig sådan. Det dyker med jämna mellanrum upp påminnelser och så lär det vara min karriär ut. Jag menar, jag har fått vara ung hittills. Snart ska jag slåss mot det också. Antagligen med nästa skiva. Katy Perry kallades "påväg in i medelåldern" i senaste recensionen hon fick i Aftonbladet (och jämfördes med samma kvinnliga artist hon alltid blir jämförd med). Katy Perry är 36 år. Enligt en Sifoundersökning från 2013 ansåg 32% (av 3823 tillfrågade svenskar) att "medelåldern" är omkring 45 år. 28% svarade 50 år. Oavsett siffra så är 36 år en bra bit därifrån. Men den kommer väl tidigare för kvinnliga popartister, helt enkelt, precis som så mycket annat ingår i paketet. Som alla gånger jag fått sämre gage. Blivit representanten. Inte haft någon talan. Låtit mig påverkas. Jämförts. Jämfört. Pratat om personliga saker när jag kommit dit för att prata om mitt jobb. Gett ett leende när jag borde gett ett "fuck you". Varit tacksam. Stått ensam. Inte litats på. Accepterat sånt jag tyckt varit fel. Varit efterklok. Kommit på en comeback-replik alldeles för sent. Varit "onödig". Ansetts fokusera på fel saker. Tagit på mig skulden. Tyckt synd om istället för blivit arg. Skojat bort. Inte blivit creddad. Varit den stora. Blivit ledsen. Förminskat mig själv. Behövt hävda mig. Tjatat hål i huvudet, men så har det ändå inte gått fram. Varit den besvärliga. Blivit bränd och tagit ut det på fel personer. Ångrat saker som fått ske. Känt mig svagast i världen. Inte vågat, kunnat, orkat. Prioriterad den goda tonen framför mig själv. Gjort saker för andra som de aldrig skulle göra för mig. Fått städa upp efter andra. Tagit smällen. Betalat för andras misstag eller konflikträdsla... Fan, vad det kostat mig. Bokstavligen talat. Så mycket pengar det kostat mig att vara kvinna i den här branschen. Men det ska bli bättre för min lillasyster och jag är evigt tacksam över alla som lägger sin tid och kraft på att vilja förbättra förutsättningarna. Som fortsätter se både jättekliv och myrsteg som framsteg och tar oss vidare framåt. Jag är stolt att vara Sveriges första ambassadör för Keychange. Jag vill höra den där musiken som vi alla gått miste om så många år. Och jag vill att det ska handla om musik. Det kan det bara göra om vi låter alla få plats inom den.
