”Det tar ett tag. Det är så det är. Och dagen när vi är tillsammans igen känns rätt främmande. Men imorgon är vi närmre d…” och DÄR bröt jag ihop. Idag på repet alltså. Bland massa människor jag inte känner. Herregud. Att stå SAMMA DAG som restriktionerna släpps och sjunga ”Det kommer en tid”. Med symfoniorkester?! Kom igen, ge mig en chans för fan! Jag kämpade mig igenom lite stick. Försvann igen i lugna refrängen, men sen satte (”satte”) jag slutfrasen ”jag lovar hålla i den”. Tack och lov fanns det tid att köra den igen. Jag menar, kul för orkestern att få höra den med sång också? Den är ju som skriven för orkester. Det minimalistiska som växer och växer och växer till något jättestort. Svällarna in i refrängen. Det var en helt fantastisk upplevelse, men medan jag sitter här och skriver försöker jag samtidigt fundera på hur fan jag ska lyckas hålla borta tårarna imorgon under konserten. Måste skala bort alla känslor. Måste slå bort alla tankar. Det var för jag gjorde fel idag. Började tänka under repet. Det får man ju inte göra när man sjunger och det vet jag… Men jag gjorde det ändå. Först kom smällen av tankar att precis IDAG släpper restriktionerna och här står jag och sjunger om den dagen. Dagen med tiden vi längtar så efter. Sen vällde vågen över mig med tankarna om hur mycket längre tid det tog, än jag och Wille nånsin kunde föreställa oss när vi skrev låten, för dagen att komma. Sen tänkte jag på alla som farit illa. Alla som lämnat oss. Som kämpat och slitit. Och så på mormor. Och familjen. På Wille. Alla kompisar. Det var bara några sekunder, men jäklar va ansikten som åkte förbi. Är det så det kommer vara nära man dör? Eller går flashbacken ÄNNU snabbare då?! Herregud, håll i mig då tack! Men ja. Allt som inte blev. Allt som komma skall. Tillslut lyckades jag bromsa alla bilder och samla mig. När jag sen började sjunga igen blev det att jag såg texten som om det var en bok som hölls upp framför mig. Som när jag läste läxor när jag var liten. Memorerade sidan med all text och när jag letade efter svaren på provet åkte sidan upp så jag kunde scrolla tills jag såg det, ofta i kursiv text under någon bild eller så. Inte en taktik för att komma ihåg saker som vuxen, men det var effektivt för stunden. Och idag blev det likadant med min egen låt. Ord för ord skrevs ut i luften och det var räddningen att kunna stirra mot den och bara sjunga det som stod. Såg min egen handstil som när jag satt och skissade där förra våren. Så lyckas jag hålla tårarna tillbaka imorgon är det så jag gör, helt enkelt. Beklagar på förhand min frånvarande blick, men råkar jag få ögonkontakt då kommer jag fan inte fixa det. Men no worries, kör flera låtar så nog ska vi hinna titta på varann också! Kommer verkligen bli fantastiskt. Lyssnade lite på de andras rep också när jag var klar med mitt. Jill Johnsson, Amanda Werne (Slowgold), Daniel Lemma och Mimi Bay. Tillsammans med band och Göteborgs symfoniorkester ger vi alltså en konsert imorgon kl 19.00 för att fira att publiken är välkommen igen. Du. Ni. Ser så mycket fram emot att se er på plats imorgon och för er som inte kommer vara fysiskt där i konserthuset så streamas konserten gratis på gp.se.
