Ja, men nej, men va fan. Åkte till Turin i söndags. Symptomfri, tre doser vaccin i kroppen och med ett negativt covid-test precis som reglerna för EBU och medverkan under Eurovision kräver. Väl framme var det tänkt att jag skulle dra direkt ill öppningceremonin så jag köpte ett snabbtest till som jag skulle ta på plats för att få komma in på festen, men vårt plan blev försenat och jag kände lite stress att hinna sätta mig in i veckans arbete med Edward (af Sillén) så jag drog istället till hotellet för att möta upp honom där. Först en snabbis till rummet. Tog testet jag hade, kändes lika bra för att bli van vid pandemi-procedurer igen. Ett mycket, mycket svagt streck kom där det inte ska vara. Googlade. Det spelar ingen roll hur svagt strecket är. Jag hade testat positivt för Covid-19. Jag har inte testat positivt tidigare så paniken när jag anade något på den undre raden var verkligen fysisk genom hela kroppen. Jag vill inte låtsas som något annat - jag blev så oerhört ledsen. Hur fan var det möjligt?! Man tänker inte snälla tankar om sig själv när man blir så besviken som jag blev där. Allt som inte blir, allt som kan bli.. Ni fattar att huvudet hinner iväg. Långt. Hade sett fram emot detta så otroligt, otroligt mycket.I Italien är det självisolering som gäller direkt man testat positivt så jag stannade kvar i rummet tills jag fick göra ett officiellt test utfärdat av italiensk sjukvård. Kunde ju inte ta mig till arenan och göra det så de fick komma till mig och i morse fick jag mitt test. Två herrar med massa testgrejer i händerna och ett muddigt ”buongiorno” bakom maskerna. Var så otroligt inställd på att det skulle bekräfta att jag fått Covid - så var det istället negativt. Negativo är numera mitt bästa ord på italiano. Herregud, vilken jävla berg- och dalbana. Jag har inte Covid. Jag är frisk! Nu var det bara att vänta igen. Få nya beslut tagna med italienska myndigheter inblandade. Uh, ja. Summa summarum lyder: Jag kom. Jag åt italiensk sushi på hotellrummet. Och nu får jag åka jag hem igen. Love italian food! Seriöst. Jag är så glad för alla försiktighetsåtgärder jag och vi tog till direkt så vi kunde eliminera all oro för tävlingen. Som artist är jag otroligt medveten om att det finns saker att tänka på ändå när man ska göra sitt livs uppträdande. Därför också jag åker. Låt fokus vara där det ska vara, liksom?! Nu hann jag ju varken träffa någon eller göra något och får bara summera den här svängen i Turin som ytterst märklig. Och det är en fantastisk känsla med tanke på SKITMACKAN det kunde blivit. Edward är proffs, fina fina Edward, och kör semifinalerna själv och sen kommer han faktiskt hem till Sverige så vi kan köra finalen ihop från TV-huset. Inte vad vi tänkt, men det bästa som kunde hända nu och jag är så himla glad för det. Tack, Edward. Vi har sett fram emot detta så mycket, lärde liksom känna varandra när vi gjorde Idols första (och sista, haha) turné 2010, och har laddat järnet. Nu ska jag, tillsammans med alla andra, bara fokusera på att peppa allt jag kan inför att otroliga Cornelia ska ställa sig på scenen igen. Det längtar jag verkligen efter! Heja Sverige! Men först semin ikväll! Äntligen är Eurovision igång! Och Tobbe, tack för all rapportering från arenan so far. Man kan fan alltid lita på dig in the name of ”låt mig känna att jag va där”. Ta hand om er alla som är kvar. Vi hörs snart från andra sidan!
