Tänkte skriva något storartat om att hitta den lilla lyckan i allt, men först något aningens viktigare. Dessa "gillar konst och sånt"-brillor... Kommer jag undan med dem, eller? Kolla nu när jag är cool. Hmm? Jo, men ja. Ja, det gör jag! Så länge jag låter de påverka resten av kläderna också. Skarpt läppstift från Makeup Forever (tyvärr en nyans som inte finns längre), en favvotröja från Weekday som hängt med länge och älsklingsjackan från STAND STUDIO som jag köpte på rea förra året. Själva brillorna fick jag med från stylist-Malin igår. Så mycket kul och fint hon hittat på sina senaste skattletar-jakter som jag fick kolla och prova in för att se vilka justeringar som behövde göras för att det ska sitta perfekt på just mig och också bli något unikt för just mig. Väldigt roligt var det, väldigt roligt ÄR DET och det är såhär jag föreställt mig att det skulle vara att jobba med en stylist. Äntligen har jag hittat hit! Ska snart dela med mig lite mer av vad vi jobbat fram för att inspirera till lite pepp nu när Covid känns så himla överjävligt. För så känns det just nu, tycker jag. Det är som en blöt ullfilt som luktar skit och bara är tung. Och så känner man sig extra sur för man vet att den där ullfilten egentligen är helt ljuvlig, men nu är den bara kall och äcklig. Hade ett långt snack, jag och Wille, igår. Om hur det känns just nu med allt. Vi är tacksamma över att vi hållt oss friska och alla vi älskar också, det är underförstått, men det tär ju att känna sig så låst och låg. Var väldigt skönt att bara få snacka ur oss, snacka ihop oss. Det här är inte över på länge. Vi måste hitta ett sätt att hantera det. Samtalet föddes väl lite ur att jag hade sessions inbokade idag och imorgon. Satta sen nån månad, men ställdes in igår på grund av krasslighet. Givetvis helt rätt, men det är som att man sitter i ett hus som visar sig vara byggt som en kuliss och minsta grej så bara faller allt ihop. Försöker tänka större, vara den stora, och se det som en vinst varje gång något blir av snarare än att bli besviken när saker faller bort, men ska sluta med det nu. Orkar inte. Besvikelsen kommer ändå och så känner jag mig dålig som borde förstått att jag måste räkna med det. Jag vill ju inte räkna med det. Jag är trött och less. Givetvis kommer jag fortsätta hålla mig till alla restriktioner och rekommendationer, det ska alla, men jag har bestämt mig för att detta INTE är en tid för att vara stor. Det blir för tungt. Detta är en tid för att hitta den lilla lyckan istället. Plocka russinen. Igår plockade jag russinen genom att sätta mig på en sten för att ta ett videomöte. Med mina nya "gillar konst och sånt"-brillor på. Först en kaffe med bästa vänner, sen sitta kvar och peppa igång hjärnan för nya utmaningar. Oj, va ordet utmaningar kändes plastigt plötsligt? Överanvänt ord, svar ja. Som ordet "krispigt". Men det var ju det jag gjorde igår, hur plastigt det än låter. Peppade igång hjärnan för utmaningar. Uäk, nej nu mår jag nästan illa här. Kan vara att Wille sprejat impregnering på soffan, men jag bara översköjs av känslan att nån övertaggad jävel lyckats sälja på mig nå årskort jag vet med hela min själ att jag aldrig kommer använda tillräckligt. Vad finns det för ord istället för utmaningar, tycker ni? Var i alla fall på en web-clinic om Pinterest för alla oss profiler på Aller Media och det var riktigt kul. Jag som älskar att använda Pinterest privat blev jättetaggad på att lära mig mer hur jag kan använda Pinterest även i jobbet. Gillar ju sånt. Kommunikation. Hade jag inte satsat på musiken hade jag nog gått nån reklamutbildning och jobbat med att göra roliga kampanjer. Och events. Och festivaler. Jag menar, på nå vis skulle jag nog hitta ett sätt att dricka loge-öl ändå! Ibland kommer faktiskt suget att gå nån kurs, men samtidigt är det ju ännu mer klockrent om jag kan få till det som igår att det blir en del av allt jag gör ändå. Ja, då får vi lite av en "äta kakan och behålla den"-situation. Det gillar jag. Så vill jag jobba. Äta och behålla, tack så mycket. Och får jag inte det så tänker jag åtminstone plocka russinen. Igår var det stensmaken i baken. Idag är det träningsvärken i låren. Den betyder ju att jag börjar få ihop tillräckligt med skisser och demos för att kunna knata långa promenader. Det är en bit kvar, ABSOLUT för tidigt att säga "jag längtar tills ni får höra", men det känns bra och jag har en låt som jag tror är den första ni kommer få höra sen. Där har ni ett russin. Låt det väl smaka!
