När det är turné på helgerna får man försöka hitta helg i veckorna istället. Och om man inte kan hitta helgen måste man åtminstone jobba i myskläder. That is known. Myskläder är obligatoriskt och det får vara OK att allt går lite saktare. Och sker lite mer från liggande läge. Det har varit så otroligt mycket jobb på sistone. Faktiskt. Jag behöver nog få säga det högt. Det har varit så otroligt mycket jobb. Under en period tog jag selfies varje kväll jag steg innanför dörren för att ha bevis för mig själv att jag jobbat så sent som till 22 för sen när man är ur den perioden tror man inte på det, inte ens jag själv. Det är för sjukt. Det är omöjligt att det gick. Men det gick. Det var kul, men håller absolut inte i längden och jag trivs väldigt bra i att återigen ha hamnat i klorna på turnélivet. Det går ju inte att ha för mycket annat när man är på turné. Även om det bara är helger, som nu med Let the Music Speak, så blir man ändå fysiskt helt slut och det gäller att hålla tillbaka lite så man är sjuk i början av veckan, snarare än mot helgen när det är gig igen. Att inte bli sjuk är tyvärr inget alternativ. Sjuk blir man. Denna vecka känns lite som en uppstartsvecka. Landa lite. Komma ikapp. Låta en tvätt tugga på i bakgrunden medan jag försöker sortera i inkorgen. Känns jätteskönt. Det stressar mig när jag inte har koll på saker och igår satt jag bara och skrev in allt jag gjort på sistone och redde ut vad som är brådis på riktigt och vilket jag kan behandla som om det vore vilket jobb som helst. Alltså, att om jag inte hinner med det idag så får jag ta det nästa dag. Att arbetsdagen har ett slut. Det är inte alltid jag kan tänka så och ibland, när det bara rusar på och jag inte hinner landa som nu, känns det som att inget går att skjuta upp fast det egentligen gör det. Sånna här veckor är guld. Och avgörande.Inledningen av hösten har handlat om det mesta. Och det mesta har handlat om jobb. Släppte min nya låt "Ge inte upp på mig" i slutet av september och det var fantastiskt kul. Jäklar, va roligt att min diva togs emot SÅ BRA! Hon kommer få dyka upp med jämna mellanrum nu och ta hand om lanseringarn så kan vanliga jag fokusera på själva musiken. Perfekt uppdelning! Det var väl det första som hände efter sommarledigheten, att vi spelade in allt för den första kampanjen och satte allt. Mycket jobb, mycket kul och vilket team vi var! Har släppt musik på Sony sen jag började min popkarriär och jag tror aldrig jag har haft så roligt med en lansering någonsin som denna gång. Sony, NewNew, mitt otrrrrroliga glam squad. Hatten av till samtliga! Sen var jag ute på turné med mitt eget band och hela Norrbotten Big Band och roddade faktimakt till en inspelning av konserten i Malmö med hopp om att någon kommer vilja sända den. Foto: Eva Edsjö Foto: Eva Edsjö Pappa är jazzarrangör i Halmstad. Kändes såklart extra fint att få spela där. Efter Norrbotten Big Band släpptes ”Ge inte upp på mig”. Följa roll out (allt i sociala medier), göra promotion, nervositetsbita bort allt som en gång hette naglar samtidigt som man kollar på streams i realtid. Vidrigt. Borde radera appen. Och så satte jobbet med Let the Music Speak igång på allvar. Lära sig materialet, skriva mellansnack, repa, göra promotion och få klart kostym. Parallellt med det har jag skrivit mer egen musik och så är det alltid lite annat jobb däremellan också med att ligga över vattenytan kring administration, hålla igång alla mina team och lyckas blicka framåt så man är redo när framåt plötsligt blivit nutid. Att det är november nu känns helt bisarrt. Den här turnén har alltid legat så långt fram. Vi pratade om den för ett år sedan. Nu är vi mitt i. Fy fan va sleten reflektion, men ärligt talat - va fort det gått?! Resten av året kommer få handla om slutförande och planering. Få klart musik, lyssna på mixar, göra kalkylblad och moodboards. Med tanke på hur hösten inleddes känns en sån här avslutning som spa.
