Satt och åt lunch när telefonen plingade till. Pjuh! Nästan så jag ville skrika ut "fy satan va skönt", men nöjde mig med att sträcka upp händerna i segergest och bara skratta ut nervositeten jag suttit med den senaste kvarten tillsammans med David, som i samma stund tagit emot samma besked på sin telefon. Det var ett sällskap som testades innan oss, men inga fler segergester syntes bland de väl utspridda borden i matsalen. Kanske var de inte där? Eller så var de bara vana. Inte några "first timers" som oss. Att Covid-testas på jobb. Det är tydligen där vi är nu. Covid-test för att få sjunga. Jag gjorde alltså en spelning igår. Bara att få en spelning just nu är ju helt magiskt, såklart. Man gör segergesten av ett sånt samtal också, ska ni veta. Duo-spelning, streamat, och jag och Wille bestämde oss för att ta den ihop. Så längesen vi spelade tillsammans och duo-gig är dessutom så kul. Fixade barnvakt, inklusive lekdate dagen innan för att vänja Rune vid tanken, med det var ju såklart helt i onödan för än en gång kom förkylningssymptomen i vägen. Det hade vi väl kunnat räkna ut i förväg, såhär har varenda gig sett ut senaste halvåret, men hoppet är ju det sista som överger en. Fatta att vår unge kommer ha världens bästa immunförsvar - sen. Det var i alla fall bara att inse att jag och Wille inte skulle kunna göra spelningen ihop och vi fick dela upp kommande dagar genom att Wille fick Rune-ansvar och jag ansvar för att hålla mig frisk. Trist nog att Wille blev av med spelningen, men vi har inte råd att förlora hela gigget. En ny omgång pausa och skjuta upp livet, alltså. Suck, alltså. Hur kommer vi se tillbaka på denna tid egentligen? Spelningen var en alltså en streamad konsert. Ingen publik, men såklart en hel del personer i produktion och för första gången i mitt liv inleddes alltså ett jobb med provtagning. Covid-test. Lika självklart i schemat som scensmink och soundcheck. Är detta den nya standarden? Handsprit i varenda ögonvrå, munskydd och visir på de omkring en. Avstånd. Testning. På Mello körde de avståndslarm som pep om man kom för nära. På Musikhjälpen i vintras var det tempen som kollades innan man gick in. Covid-testningen igår var pinne upp i näsan. Fy fan, alltså. Det gjorde liksom inte bara ont, det var som att det brann inne i näsan. Det gick asfort, så nej, absolut ingen fara, men ett fyrfaldigt fy fan kan den gott ha! Flera i produktionen berättade att de gör ett sånt om dagen nästan, om de åker mellan olika jobb och produktioner. Så ja, nån slags ny standard är det ju. Messade med en kompis som flyttat till Österrike och där testas skolbarnen tre gånger i veckan. Det ingår i livet nu. Tycker självklart det är bra att man gör det man kan för att skapa en trygg miljö och jag är team "försiktigt hellre än efterklok", men det är så galet när man zoomar ut lite. Alltså, när jag satt där och testades för att få sjunga så blev det så tydligt bara. Att det inte "är som vanligt", direkt. Nästan skönt att påminnas för jag har vant mig nu. Vant mig vid att stanna upp i steget för att inte komma för nära. Vant mig vid att inte skaka hand, eller kramas, eller hålla om. Kör automatiskt vidare om parkeringen till mataffären ser busy ut och igår satt jag och hoppades på negativt besked. Allt är upp och ner och tvärtom vad det ska vara. Alla spontana infall klipps. Livet är vingklippt och nej, jag trodde aldrig jag skulle uppleva det här. Jag, som jobbar med och ÄLSKAR att samla människor får en jobbig känsla av att se för många i grupp. Fan, det är inte kul. "The must go on" som ju präglat hela min bransch. Finns inget som stoppar. Brutet ben - hämta en barstol! Tågförseningar - hyr en bil! Sjukdom - säg vad du behöver och du får det bara du sätter gigget! Man bara löser det. Finns inte att ställa in, men nu finns det som ett ständigt hot i varje liten harkling. På så sätt kändes det faktiskt skönt att för en gång skull slippa försöka tolka situationen själv och bara få ett konkret test att agera efter. Speciellt med VAB hemma. Samtidigt, vad skulle hänt om jag testats positivt? Fanns det någon annan artist stand by? Det skulle vi fnissat åt för ett år sen, man ställer ju liksom inte in, men alla jobb jag har gjort under pandemin har haft en plan B, antagligen en plan C och D också. I somras, när jag spelade med Augustifamiljen på Victoriakonserten, berättade Stefan Sporsén, som är kapellmästare, att han hade vick redo för alla musiker. Alltså ett band till fanns redo. Och under Musikhjälpen, då jag var temareporter, så var jag också stand by om någon av programledarna skulle bli sjuka. Precis som Mello hade Sanna Nielsen redo. Det nya standard. Så mycket tid och pengar det innebär att få ihop något idag. Har aldrig tagit ett gig för givet, men det är ju inget mot hur man känner nu. Tar inte ett jobb för givet. Kan ju inte ta något för givet. Men det är bara att hålla ut och hålla ihop i detta och så återstår det att se vad som stannar kvar, sen, när vi är förbi. Handspriten och munskydden tror jag definitivt blir kvar. Överfulla tunnelbanevagnar där man står i nåns armhåla får gärna försvinna. Jag tror absolut vi kommer kunna tränga oss igenom publikhav igen, med kompisen i handen, när vi hör vår favoritlåt, men kanske kollar vakten i entrén både biljett och vaccinintyg innan vi släpps in? Vad tror du sen? Vad blir det nya standard? Det kommer nog vara en hel del som känns krångligt, men vad det än blir - så blir det bättre!
