Wille vaknade av att jag grät. Sen var det svårt att somna om. För oss båda. Igår öppnade jag tillslut boken "Klättra så högt du vill för du är ju ändå redan död" (som jag tipsades om genom Sofia Wood och hennes fina blogg) där författaren Lina Schollin Ask beskriver sorgen efter hennes dotter Ingrid som slutade andas bara 1,5 år gammal. Hon skriver precis som man pratar och tänker. En dagbok. Ibland tar inte orden slut, ibland säger en enda mening allt. "Något annat barn fick Ingrids dagisplats". Jag öppnade boken igår och släppte den inte förrän den var slut. Det gick bara inte. Det var fysiskt omöjligt. Kändes som ett samtal som jag var väldigt utvald till att få höra och att lägga ifrån mig den skulle vara som att inte förstå det. Ville visa min respekt, ge samtalet min fulla uppmärksamhet och vara den lyssnande vännen som bara finns där. Den jag försöker vara i verkliga livet också. För mina vänner som går igenom sin värsta sorg precis nu och beskriver ett "före" och "efter" precis så som i boken. Lisa Schollin Ask berättar om allt och jag klarar att bara lyssna, men när jag slagit ihop boken efter hennes sista ord. När vi skiljts åt. Då brister det och tårarna tar inte slut. Hon avslutar med en sån otrolig värme och kärlek. Den kärlek har mina vänner också beskrivit och jag blir återigen så tagen av att det finns plats för sånna känslor mitt i allt det fruktansvärda. Tjocknar i halsen igen. Det handlar inte om mig och jag får dåligt samvete av att skriva om detta och blir rädd att jag tar mig friheter, men samtidigt vore det att ljuga att inte nån gång nämna det när det är en del av allt nu. Sorgen bor i mig också. Tillsammans med saknaden, längtan och kärleken. Närvarande, konstant. Och kommer alltid vara. Det är en vacker bok. Jag hoppas den kan hjälpa på något sätt.
