Fy fan, där kommer den... Ska jag messa och säga att jag missade den, eller ännu bättre att tunnelbanan strular så jag kanske inte kommer fram alls? Nej, det kan jag ju inte göra. Har ju ändå åkt såhär långt. Någon som väntar på mig. Vad håller jag på med? Detta är för MIN skull. Lägg av, Linnea. Tittar surt ner i golvet som om någon skällt på mig utan anledning och tycker väldigt väääääldigt synd om mig själv. Varför sa jag att jag kunde träna idag? Jag hade ju kunnat, ehm, typ städat istället?! Ja, tänk va himla bra det hade varit om jag bara städat istället. För, det behövs ju... LÄGG AV, LINNEA! Påväg till träning. Andra gången nu sen Rune, vilket betyder andra gången sen typ förra året för sista månaderna på min graviditet var jag så svullen, trött och tung att en promenad slog ut mig för två dagar. Kollade över kalendern igår och MÖS när jag tittade på alla nya poster, med en helt egen färg, som står för träning. Tänk, tänkte jag, tänk att jag tar tag i detta nu! Har känt av under sommaren hur sångstödet inte alls varit där som förr och det är ju inge konstigt, men nytt. Har aldrig haft problem med min röst, alltid kunnat sjunga precis det jag tänkt, men kände flera gånger av att mina rätt krävande låtar faktiskt va rätt krävande för mig också. Min ljudtekniker Jonas berättade hur han jämfört en konsert i år med en från förra sommaren. Mina starka partier, de som är krävande för mig där jag spettar och krämar ur allt jag har "så om du kunde säga mig, nu innan allting är förlorat" var lika i ljudvolym både denna sommarn och förra, men min "vanliga" sångröst, alltså den som gör "vi kommer inte nånstans om du inte försöker också, älskling bara andas..." var rejält mycket svagare i år jämfört med ifjol. Det är intressant, tycker jag, och har väl att göra med att när jag ska upp och ta i så vet jag att jag måste jobba och helt enkelt gör det, men min vanliga röst har jag aldrig behövt tänka så med. Inte på många år. Där har jag alltid kunnat lita på min grundfysik, min teknik från skolåren och att allt bara jobbar av sig självt. Nu, post graviditet, gör det inte det. Magen har ju delat på sig, flyttat runt allt för att få plats med en bebis och det är inte som förr. Dessutom blev Rune förlöst med kejsarsnitt, vilket innebar att alla nervtrådar skars av och liksom behöver få kontakt igen och min hjärna fatta hur man gör. Konditionen är också helt borta av att jag rört mig så lite så länge. Och hej, hållningen, du drog med all min värdighet så fort Rune var här och har gett mig en skarpt ömmande rygg i bananform. Dålig stil. As. Mmm. Argumenten smackar mig i nyllet när jag surar såhär. Jag MÅSTE börja träna och jag VILL ju göra det, ta hand om mig själv, men jag tänker inte låtsas som om det inte tar emot. Känns orättvist mot mig själv nu när jag faktiskt är så bra som gör det ÄNDÅ. Klipp till efter träningen. Det va pissjobbigt. Det va ashärligt. Och jag ska fan besegra de där övningarna en vacker dag! BAM! (Hjälp mig minnas den här känslan, ok?!)
