Drömde att jag blev amningsshamead för att jag inte ammar Rune längre. I drömmen var det en bekant som hälsade på och så kom ämnet upp och han bara tokdömde mig med blicken när jag svarade. Rullade ögonen. Kom inte håg drömmen när jag vaknade, men påmindes när jag såg Bianca Kronlöfs stories på Instagram om hur hon har med bröstpumpen nu när hon spelar in film för att inte förlora mjölktillverkningen. Åh, va jag gillar Bianca. Alltid gjort och hennes instagramkonto är ett tips rent allmänt för såväl vass humor som allmänbildning och för att få eld i baken mot skit. Hur som, genom hennes story så kom det tillbaka till mig. Den lilla sorgen jag upplevde när jag insåg att jag inte ammade längre. Att det bara blev så utan att jag tog ett aktivt beslut. Det bara fasades ut och jag kände mig liksom snuvad på avskedet. Kan inte ens minnas när jag ammade Rune sista gången och det kändes lite tomt. Som att jag förlorat en stor grej i livet som aldrig kommer tillbaka. [caption id="attachment_21881" align="alignnone" width="1365" alt="" height="2048"] Foto: Johanna Pettersson[/caption] De känslorna har absolut gått över och i vårt fall, och framförallt Runes, så blev ju allt bara toppen ändå. Han fick ersättning istället och har till noll komma noll procent lidit av det. Tvärtom. Nu har jag ju inget att jämföra med, men Rune är och har alltid varit en väldigt glad och social kille som känner sig trygg snabbt och älskar mat. Om det sätt vi gjorde med mat har påverkat honom så har det bara varit positivt. Man får ju följa med på hur barnet mår och såhär blev det bra för honom. Sorgen fanns bara hos mig. [caption id="attachment_21882" align="alignnone" width="1365" height="2048"] Foto: Johanna Pettersson[/caption] Fyra månader-nånting ammade jag. Rune föddes i april och i juni, ganska precis när han var två månader, inleddes sommarturnén. Väldigt slow tempo till en början. Då gick det jättebra att amma, men när vi var klara i september ammade jag visst inte längre. Utan att jag egentligen tänkt tanken så hade jag slutat i och med att min mjölkproduktion hade upphört. Jag lät det vara så sen. Såg ingen anledning även om egot i mig fick sig en törn av att bli av med superkraften som gjorde mig lite coolare än Wille där ett tag. Nu var jag bara vanlig dödlig igen. Utan bröstmjölksfläckar på t-shirten. Men vanlig dödlig är jävligt fint också. Kolla bara.. [caption id="attachment_21922" width="1307" height="2048"] Foto: Johanna Pettersson[/caption] Det blev mindre och mindre mjölk när turnén blev intensiv. Antagligen kroppen som reagerade på stressen som alltid finns på turné, addera "allt nytt i livet"-stressen på det, och så slutade jag pumpa. Vi hade med en elektrisk bröstpump under de första turnéveckorna, men den blev för omständig att konka runt på. Rätt stor apparat och inte alls som de maskinerna jag nu sett dyka upp på nätet. Fanns de verkligen förra året? Verkar så när jag googlar. Missade jag helt. Klassiska tunnelseendet när man är i bebisbubblan. Man har hittat något som funkar då är det det och inget annat som funkar á la att man stannar med det blöjmärke som sjukhuset hade. Hade jag kunnat amma längre med en sån smidig? Typ pumpat i bilen påväg till nästa stad så jag hållit mjölktillverkningen vid liv till efter turnén åtminstone? Äsch. Jag vet inte, men det var i alla fall rätt svårt att hitta tiden att pumpa när man väl var på plats på ett spelställe. Den tiden la jag ju hellre på att faktiskt amma. Och sova. Jäklar, va lite sömn det var när Rune var bebis. Han sover fortfarande inte hela nätter i ett svep, men det är ju räkmacka nu jämfört med hela förra året. Han sov så otroligt dåligt. Det enda vi pratade om med barnmorskan känns det som och alltid samma svar "så är det med bebis, kan ta lång tid det där". A tjena. Vi vet. [caption id="attachment_21897" align="alignnone" width="1365" height="2048"] Foto: Johanna Pettersson[/caption] Hur som helst. När det gällde att ha med bebis på turné så var det ju väldigt viktigt att han kände sig trygg att få mat även utan mig. Det gick ju av obvious reasons inte att amma precis närsomhelst och både för hans och min stressfaktors skull fokuserade vi på flaskmatningen för att det skulle funka. Och lät många mata honom. Mormor och morfar eller farmor och farfar var ju med oss hela sommaren och var helt ovärderlig hjälp. Plus alla vänner, bandet, arrangörerna på plats. På turné är man omringad av de bästa människorna. [caption id="attachment_21892" align="alignnone" width="2048" alt="" height="1368"] Foto: Pillan Thelaus[/caption] Har kompisar vars bebisar inte accepterat något annat än mammans bröst och då är det ju så, men Rune accepterade flaska redan på BB. Det var tvunget så. Han föddes med högt blodvärde och lågt blodsocker, vilket krävde att vi skulle mata honom hela tiden för att få ordning på värdena. Ställde klockan på varannan timme de första dygnen, ja det var väldigt tufft, och då det var kritiskt för honom att inte göra av med för mycket energi fick "etablera amning" vänta tills värdena var bättre. Tack och lov att han tog flaska direkt, alltså! Och ersättning. Det var läskigt nog ändå, men det får jag utveckla en annan gång. Han fick nån supervariant av ersättning som läkarna jämförde med en familjepizza, om det vore för en vuxen. Tänk att sätta i sig en sån varannan timme?! Lille vännen, va tapper han var. När han väl mådde bra och vi fick åka hem skulle vi köra vidare på ersättningen ett tag till tills amning kommit igång bra, vilket såklart tog lite tid att få till nu när snabb mat på flaska blivit grejen. Jag uppmuntrades att pumpa också. Dels för mjölkproduktionens skull och dels för att det skulle vara lätt för oss att hålla koll på att han fick i sig tillräckligt med mat. Hade ett schema med hur vi skulle öka mängden. Detta var kanske första veckan, eller första två jag minns inte, men vi fortsatte såhär även sen också och det blev den perfekta vägen för oss. Amning och flaskmatning. Det gjorde ju att vi båda föräldrar fick den där heliga stunden när man ger mat till sitt barn, vilket varit otroligt värdefullt och dyrbart för oss, och ärligt talat. När vi ändå direkt fick den chansen att ha delat ansvar över även matning, varför förlora det? Det är ju egentligen helt fantastiskt. Vi lämnade BB med både ett barn och förutsättningarna för ett jämställt föräldraskap och bara en sån sak att vi kunde dela på nätterna räddade mig. Eller oss. Vi gick verkligen igenom allt tillsammans. Och med turnén framför oss så var det som sagt också väldigt viktigt att flaska funkade. [caption id="attachment_21883" align="alignnone" width="1365" height="2048"] Foto: Johanna Pettersson[/caption] Jag ska ärligt säga att jag nog gjorde det till en stolthetsgrej att han skulle äta så mycket bröstmjölk som möjligt i början. Kunde inte hålla mig. Oavsett om det var amning eller flaska skulle det va bröstmjölk och pumpade väldigt mycket för att det skulle finnas för Wille också när han tog natten eller om jag var iväg. Hyrde en maskin från Apoteket. Samma som vi använde på BB för att det kändes tryggt. Kände mig som en ko och Wonder Woman samtidigt. Så jävla mäktigt det var när flaskorna var fulla och man ba "här Wille, försök göra slut på den här!". Men jag är också väldigt glad att vi körde ersättning när vi kände att vi behövde det. Alltid en tetra i skötväskan och inte shameade oss för det. Ni vet, det där intryckta att jag som mamma ska förse mitt barn med mat. Det där ur-biologiska och ur-traditionella. Normen. Det kvinnliga arvet. Och alltså, Livsmedelsverket rekommenderar helamning i 6 månader. Tack, Agnes Wold och Cecilia Chrapkowska och boken "Praktika för blivande föräldrar" som snarare avråder och ger en andra perspektiv så man kan ta egna bra beslut baserat på det liv en själv lever. Den boken har jag berättat om förr. Den var vår vän och jag kände mig, och känner mig, väldigt trygg i de beslut vi tog ändå var det en prövning att inte skämmas för att vi körde med flaska. Satt nära att publicera en bild och sen bara, nej, jag orkar inte med om det blir kommenterar. [caption id="attachment_21893" align="alignnone" width="2048" height="1569"] Foto: Pillan Thelaus[/caption] Vet ni vad jag tror det handlar om? Att jag aldrig älskade själva amningen, men det är ju så o-mammigt förbjudet att jag inte vet vad. Jag älskade att ge mitt barn mat. Jag älskade stunden efteråt, när man bara drunknar i alla känslor och bebis ligger mätt och trygg på bröstet. Det fick jag med flaskan också. Ännu mer när Wille matat honom och jag fick ta emot tryggheten själv med mina händer. Där snackar vi magi. Att amma öppet blev jag aldrig helt bekväm med. Tyckte alltid det kändes som en för privat stund liksom för att vilja ta in någon annan i. Inte att visa bröstet, det är inte så jävla märkvärdigt egentligen, men att sitta i den stunden med mitt barn. Vissa saker blir bara buggar för mig. Plötsligt kommer jag på att "Nähäru, det här är innanför den privata sfären. Bort!". Amning blev det. Dessutom fick jag aldrig till det utan smärta. Hjälpte väl litegrann med de där padsen och kylande gelén, men hann aldrig bli läkt mellan matningarna. Rädd också för att tvingas hantera jobbig skit om nån idiot skulle bry sig. För att nån idiot skulle bry sig? Herre-JÄVLAR ändå. Att det ska vara sån jävla stigma över att ge sitt barn mat? Flaska eller bröst, allt är fel på något sätt. Fuck ME, va 2020 känns dammigt när man tänker på det. Varken eller, inget är helt OK. Fortsätter ju även senare när barnet blir äldre. Att ge eller inte ge burkmat, undvika socker men alla andra barn får ju glass nu osv?! Alla dessa big no-no's och fällor att göra fel. Fan, det är faktiskt jävligt svårt att göra helt fel. För många är inblandade i det här barnets liv nu och kommer reagera om du ballar ur. Bara håll käften, ok? Snackar med min skalle, om ni undrar. Ibland måste man ju det. [caption id="attachment_21890" align="alignnone" width="2048" alt="" height="1365"] Foto: Johanna Pettersson[/caption] Vill faktiskt säga att jag är stolt över mig själv i hur jag hanterade allt det här för ja, påtryckningar om att amma är det enda sättet fanns. Beroende på vem man träffade inom vården på alla efterkontroller så fick man antingen en guldstjärna för att man delade på det eller en skamsen känsla i bröstet som vägrade släppa. Jag är också stolt över att jag, eller vi, så snabbt släppte in andra i det där heliga, trots att kroppen instinktivt skrek "Mitt barn! Mitt barn! Mitt barn!" som på autopilot. Det var ärligt talat helt ljuvligt att se sitt barn vara helt trygg och lycklig i famnen hos någon mer som man älskar. Se deras relationer växa fram. [caption id="attachment_21884" align="alignnone" width="2048" alt="" height="1395"] Foto: Pillan Thelaus[/caption] [caption id="attachment_21885" align="alignnone" width="2048" alt="" height="1365"] Foto: Johanna Pettersson[/caption] Ja, båda de små. Inte glömma. [caption id="attachment_21891" align="alignnone" width="1365" height="2048"] Foto: Johanna Pettersson[/caption] Med det sagt skulle jag göra om allt igen. Och det gjorde vi ju! Till jul! [caption id="attachment_21899" align="alignnone" width="2048" alt="" height="1564"] Foto: Johanna Pettersson[/caption] Aldrig haft sån maxad rider som då. [caption id="attachment_21900" align="alignnone" width="2048" alt="" height="1365"] Foto: Johanna Pettersson[/caption] Älskade Sofia, haha. Vi hade proviant för hela turnén efter vårt stopp i Skellefteå. Mmm, det blev bra såhär. Den där sorgen handlade väl snarare om mina förväntningar på moderskapet än att jag förlorade något jag behövde, eller egentligen ville ha, i mitt moderskap. Vi hade det väldigt bra och nu när jag själv lämnat den där tiden bakom mig blir jag alldeles lycklig igen av att se andra nyblivna mammor på nätet som delar med sig av hur de gör. Oavsett om det handlar om att lyckas pumpa ytspänning på flaskan under filmtagningar, lyckan att få uppleva tandemamning eller igenkänningsfaktor över den dyrbara egentiden på toan. Fan, va de är mäktiga och de gör precis rätt!
