Tog en promenad på stranden igår. Vaknade upp till det här... ...och kunde inte INTE göra det. Samma känslor som när man försöker sitta inne en solig sommardag. Det spelar ingen roll om något vet om det. Skamkänslor porlar sig som svett i nacken. Du hör Thomas Ledin na na na na na:a nånstans i närheten om hur detta kan vara enda chansen. Du vet att du måste. Och väl ute vill du inte gå in igen. Ska jag vara ärlig och sluta spela svår så är det absolut ett nyårslöfte att komma ut och promenera mer. Steg ett är att lova göra det i januari. Ett januarilöfte, helt enkelt, och på riktigt. Är det inte ungefär så länge ett nyårslöfte håller ändå? Januari blir bra som start oavsett för då är vi kvar här och stranden gör allt enkelt. Den är så magisk denna tiden på året och dessutom tycker jag det är spännande att jag inte riktigt kan hur det ser ut här denna tiden av året. Frost från vågorna som sjunkit tillbaka. Stenen jag och Maja Karlström fotade vid för bilderna till "Det kommer en tid". När vi fotade var det vatten runt om. [caption id="attachment_22196" width="1365" height="2048"] Foto: Maja Karlström[/caption] Det är fortfarande så nytt för mig att komma hit på vintern. Eller att kunna vara här när jag vill. Att vara här så länge, kunna följa utvecklingen genom årstiderna. Vi kommer vara här mycket i år också. Känns liksom lätt i bröstet av det. I år handlar det jobbmässigt bara om att skriva klart ett album och renovera detta stället. Bara är fetmarkerad, som en slags uppmanande blick som säger att "jag vet att du vet att jag vet att du lätt hoppar på annat". Kanske ett nyårslöfte till, eller nej detta lovar jag mig själv oftare än så, att komma ihåg att kalendern kan vara full även om den inte har massa inskrivet. Och jag ser renoveringen här som en del av jobbet eftersom den kommer innebära så mycket bra för jobbet. Möjligheten att just jobba härifrån mer. Styra upp en rejäl studio. Ta hit folk och slutföra albumet. Känns så värdefullt. Kunna vara här ett helt gäng. Laga mat. Ta promenader. Elda. Bada. Åka runt bland gårdarna och handla. Inspireras. Andas. Ni vet, sån där skit. Visa alla pärlor. Inte vem som helst som får komma hit. Alltså, till Ugglarp absolut, men till mitt Ugglarp. Bara de mest dyrbara får komma. Och då ska de få se allt. Som Ugglarps klart finaste hus. Fantiserade jämt som barn, och fortfarande för den delen, om vilka som bor där. Var väldigt, och är fortfarande, övertygad om att det är barnen på Saltkråkan och att de varje morgon springer ut till badstegen på klipporna till vänster och badar medan farbror Melker dricker kaffe och läser nyköpt tidning på baksidan av huset. Där är lite lugnare från blåsten - och från barnen. Nyfångad fisk nästan varje dag. Vimplar som fladdrar i vinden. Salta nät på tork. Hinkar att fånga krabbor med. Blev glad i somras när jag såg att det högra huset blev renoverat. Betyder ju att barnen fortfarande bor kvar. Eller vilka de nu är. Så fina hus ska inte stå tomma. Längs promenaden idag slogs jag av hur vackert sanden alltid formar sig av vattnet. Skulle man kanske låta sig inspireras av det till renoveringen av stugan? Nästan så det ser ut som ett stökigt kakel till badrummet. Och det går ju att leka med mängden mönster. Tillslut kan det ju bli helt slätt som när havsvattnet suddat ut. Vacker färg också. Och denna lilla vattenpöl som fryst skulle bli vacker tapet. Lite mer sovrum. Vill ha mörka sovrum. Sover bäst då. Med mycket mysbelysning. Ljusa långa gardiner. Där det får plats. Kunde inte hålla mig. Älskar att knäcka is. Och älskar att plaska i vatten. Plaststövlar forever, säger jag bara. Vem kan liksom motstå att få höra ljudet av vatten mot fötter? Sån där grej som stannar tiden. På tio i nio, för att vara exakt. Här är den alltid det. Tänkte en del på promenaden. Marinerar låtar jag vet om och sånna som, när de väl finns, så självklart tog sin början här. Ännu en gång påminde sig livet, eller snarare döden, och det går inte att undvika tankarna det för med sig. Tänkte på hur jag vill ha det ordnat den dag jag själv går bort, tänkte mycket på hur gärna jag vill bli gammal och tänkte ännu mer på hur mycket det här livet betyder för mig. Och att jag är så glad att jag känner att jag verkligen är en del av det. Det där karpandet av Diem, jag gör det i alla fall betydligt oftare än jag går vilse i borde/tänk om/men ifall:andet. Här vill jag få vara kvar. Just nu innebär det detta. I framtiden något annat kanske, men det tar vi då. Kasta pinne. Kisa mot solen. Tänk att en få ha det såhär? Haha, such poser! Helt rätt! Lev, älskling, lev! Det finns faktiskt inte tid för något annat.
