Började veckan i Stockholm. Följde nyhetsrapporteringen konstant med P1 på hemma, som vanligt, som precis som alla andra medier tillslut bara kändes som ett "Corona-special". Snacket bidrog knappast till pepp att ta vara på staden. Vi körde runt en del i bilen. Köpte take away från våra favoritställen för att försöka bidra till lite positiva siffror i deras omsättning, men tillslut kändes det bara dumt att va kvar. En lägenhet som är halv på grund av renoveringen vi håller på med och väggarna liksom rörde sig mot oss sakta med säkert. Dessutom har Rune varit i en riktigt tuff period med orolig sömn på natten och dagarna började tillslut bara handla om att få igen förlorad sömn. Vems tur är det att få sova? Så vi drog. E4 söderut, ta av i Skillingaryd, för att det är en förbaskat söt liten plats med sitt kunniga Systembolag och mysiga kondis, och följa vägen västerut mot slutdestination Ugglarp. Nu är vi här. Plötsligt blev allt bättre. Tystnaden här känns bra, jämfört med tystnaden i staden som bara gör mig frustrerad. Vädret har varit helt brutalt vackert och det känns väldigt fint att vara nära de flesta i stora familjen. Skulle någon bli sjuk kan man hjälpa varandra. Och så länge vi håller oss friska är det ju ännu trevligare. Sommarstugan är också väldigt stor för att vara en sommarstuga. Gjord för att alltid ha öppen dörr och rymma alla som vill hälsa på. Rejält mycket större än vår lägenhet hemma, speciellt med trädgård och öppenheten mot havet som vi ser från huset, och det är skönt att se Rune härja runt på golvet och Tiger ute på gräset med sin boll. Blir alltid så lugn i själen här. Inspirerad. Inte så konstigt kanske när man vaknar till det här varje morgon. Mamma och jag brukade åka hit när jag va tonåring för att bara bli inspirerade. Hon hade med symaskinen eller akvarell-kittet och jag en skrivbok. Så satt vi bara här, lät det komma till oss precis som man tänkte att konstnärer gjorde. Och det funkade. Jag drömde musikaler som inte satts upp, att jag gick in i butiker och såg kläder som inte finns att hitta. Vaknade och ritade ner allt. Hummade in melodierna. Så är det fortfarande. Redan första natten här kom min första klädkollektion. Glömde rita ner så får snällt vänta in nästa dröm, men jag har ingen stress. Låtarna börjar också snurra runt i skallen. Gick fort, trodde jag var mer uppstressad än jag verkar vara för det tar oftast längre tid innan huvudet sätter igång såhär efter en intensiv jobbperiod. Börjar känna mig som när man är singel och inte letar efter nån - och då står hen plötsligt där. Jag ska ju va ledig nu. Och därför kommer allt. Får se, tänker inte stressa iväg. Njuter av stillhet. Tänker jag är värd den. Lyx att få känna så i dessa tider. Jag vet. Tänker inte slarva bort det.
