Hur berättar man om något som inte riktigt syns, men känns? Dagarna som bara går och som när man ska beskriva dem i efterhand bara känns så "äh, man måste nog varit där". Så svårt att återberätta så det motsvarar vad de varit. Som att upprepa en dröm när man vaknat. Det blir inte samma sak. Ni vet, det som är livet? Det vanliga jävla dag till dag-livet? Kom att tänka på det nu när jag suttit ett tag och försökt komma på hur jag ska berätta om livet i stugan, men egentligen är det ju livet punkt. Det är inte som att det händer mycket. Tvärtom så händer ju knappt någonting. För nån av oss. Men i det - allt. Livet i sitt mest intensiva och viktigaste uttryck, men det blir bara något man skulle förkorta till en mening eller två. Som att idag eldade vi". Ungefär så. Jaha, tänker ni. Det var ju inte så märkvärdigt och nej, det är det inte. Men där har du en hel dag. Inte så mycket för världen, blev till och med bara tre ynka ord, men det är ju så mycket mer. Det är ju mitt liv. Och om man tänker efter så är ju faktiskt det "inte så märkvärdiga" det märkvärdigaste av allt. Är det inte orättvist egentligen? Det livet faktiskt är för en, det mest väsentliga och det som livet framförallt består av i tid, det bara viftas bort som "inte så märkvärdigt". Det är "vanligt", "det vanliga". Och det är ju precis det som är grejen. Det vi inte ser för att det är omkring oss hela tiden. Det vi låter bli att fota för att det inte sticker ut i sorlet. Det som är sorlet. Det är det vi tar för givet när det är borta. När tiden passerat. När allt är förbi. Tänker väldigt mycket på sånt här nu. Det är jag nog inte ensam om. Det vingklippta livet tvingar oss att se nya saker. Det är bra. Vi måste börja omfamna det lilla på ett sätt vi lätt glömmer bort. Äh, nej men idag eldade vi bara. Ah, visst, tjena... Foto: Maja Karlström
