Ok, Stockholm. Vi gör ett nytt försök. Kommit tillbaka för viktigheter. Verkligheter. Första grejen var att Wille skulle repa. Giggen de skulle repa för ställdes in, surprise, men det betydde mycket för dem bara att få lira ihop. Första gången sen augusti-ish som de lyckades få till ett rep med fyra symptomfria musiker. Det där med yrkesidentiteten. Man måste få lira! Fy fan, va jag längtar att få se honom spela. Han är otrolig. Att vara hemma igen känns speciellt, men bra. Här är det ju otroligt mycket mer påtagligt att det är något jävligt skevt som händer. Det konstanta avståndstagandet. Var på promenad med Mira när Wille repade. Så många gånger vi fick gå framför/bakom istället för bredvid för alla möten av andra människor. Såklart bra att alla håller avstånd, upplever mycket mer sånt nu än sist vi var hemma, men jag trodde väl aldrig jag skulle uppleva en dag som det kändes trångt att promenera i skogen? För den delen uppleva en dag som det kändes trångt att promenera överhuvudtaget. Hur det börjar kännas normalt att vid varje möte välja att backa eller ta några steg åt sidan. Stå i kö för att kunna passera där det är en vattenpöl som hindrar framkomligheten likt ett vägarbete på E4an. Att jag börjar känna det som normalstatus att tycka det är jobbigt att se mycket folk. Det som tidigare var ett tecken på att "här verkar vara trevligt" nu bara ger ångest. "Usch, va mycket folk!". Ringa Wille och höra om vi verkligen behöver grädde för det är nästan fullt på parkeringen. "Ah, shit du har hunnit börja med maten? Jo, jag vet att Rune måste äta snart, men. Fan.". Längtar tills mitt huvud inte kan tänka såhär längre. Svära kommer den inte sluta med. Denna veckan är det alltså viktigheter och verkligheter som står på schemat. Bland annat läkarbesök. Gjorde nytt cellprov idag för att det var lättare förändringar på det senaste. Stressade upp mig innan, såklart, för vem börjar INTE googla (och fastnar vid skiten) när en får ny kallelse? Väl där var stressen snabbt glömd i alla fall för läkaren var både nå djävuklskt trevlig och pratade dessutom med en sån där röst som skulle heta "visdom och erfarenhet" i ett ljudbibliotek. Hon förklarade, så mina öron faktiskt lyssnade, hur det funkar med allt och att det tar lång tid för cellförändringar att utvecklas till något dåligt. Det verkade se bra ut vad hon kunde se och nu är det precis som vanligt lite prover som ska analyseras innan brevet med besked når brevinkastet här hemma om några veckor. Ni går väl och kollar er? Det är viktigt och därför jag skriver om detta för att jag vet att det är krångligare nu under Covid och jag såg att i flera regioner har de nyligen infört att bara prioriterade grupper kallas, annars är det självtest som gäller. Lätt att det inte blir av, är jag rädd, men gör det bara. Vill du veta mer, läs om gynekologisk cellprovtagning på 1177 där det också finns information om vad som gäller där du bor. Ja, annars. Jag ska till tandläkarn för den där förbannade bettskenan som kommer ruinera mig och som det va fel på sist jag skulle hämta den. Och så ska jag göra klart allt ekonomiskt kring 2020 så det är klart inför deklaration. Ta tag i källarförråden. Få klart det sista hemma. Sånt kul. Men det finns också äkta kul i pipelinen. Som jag längtat till. Idag började Rune på förskolan. Wille tog första dagen av inskolning, men dag och dag är det ju inte i Covid-tider utan drygt en och en halv timme efter att jag och hunden vinkat av dem och promenerat omvägen hem så kom de också tillbaka. Inskolning sker utomhus, men det är ju svinkallt så vi får räkna med en, en och en halv, timme per dag nu veckan ut och sen i nästa vecka ska vi låta honom hänga med in en stund och hålla oss i närheten så vi kan hämta om det behövs. Lite längre varje dag och sen, voila, förskola for everybody. Alltså, fatta va lyxigt det är med förskola?! Jag vet inte om det är mitt frilans- och "måste fixa allt själv"-yrke som får mig känna såhär starkt, jag får ju inte ens lön om jag inte styr upp ett system för det, men förskola bara finns där för oss. Att det ingår. Tycker det är svinmäktigt! Och att livet nu kommer få rutiner igen på ett sätt jag inte haft sen skolan tycker jag bara känns skönt. Om jag får romantisera lite, vilket jag får för det är ju min blogg, så ser jag framför mig hur jag lämnar Rune vid förskolan vid 9. Under promenaden hem lyssnar jag på demos, alltid under promenad jag lyssnar bäst, och behöver jag ringa nån så är det faktiskt OK vid den tiden. I alla fall alla utom producenter. De kan man ringa efter lunch. Väl hemma vid 9.30 så tar jag köksbordet eller hemmastudion i sovrummet beroende på vad dagens jobb handlar om. Lite lunch och sen tillbaka och hämta den av oss som det funkar bäst för och fullt fokus på familj och Rune resten av eftermiddagen och kvällen. Mitt jobb behöver det - tydligheten. "Nu jobbar jag, nu stänger jag av". Sitter liksom och skriver detta med kvartsfinalen i herrarnas handbolls-VM (heja!) i split vision. Det är väl OK, men egentligen tycker jag väldigt mycket mer om att ha gjort en massa innan lunch. Tänk, snart kommer jag kunna ha det så igen *pirr pirr*. Och såklart. När världen öppnar upp igen åker jag till någon studio i stan och jobbar med andra. Har ingen egen längre, men antingen har den jag arbetar med en eller så finns det att låna både genom skivbolaget och STIM. Har du koll på det förresten, att STIM har två studiorum med utrustning som du kan boka gratis om du är medlem? Såklart begränsat och med Covid lite ytterligare begränsat, men ändå! Jag vet att vi skolar in ungen lagom till vabuari, men jag vet OCKSÅ att detta kommer bli asbra. Ny fas i livet och den kommer precis när det var dags. Rune ska få massa kompisar, vi har längtat efter att få lite mer tid till oss själva och vaccinet verkar ju, ehm, lite oklart men ändå på g? Ljusare tider ahead, jag lovar. Tänker gå omkring med min lista på saker jag längtar efter och leva på känslan över allt kul som kommer hända som om det vore en oskrapad Triss-lott och jag är en potentiell miljonär. Så kommer jag behandla all tid framöver tills ett nytt restriktionsbesked säger annorlunda. Kul att vara miljonär, liksom?
