Pratade med Wille om det idag. Hur sjukt det känns att Rune inte kommer minnas något av den här väldigt speciella tiden. Speciell både för vad 2020 kom att bli för oss alla, men också för oss som familj bara. Han är 1,5 år snart. Denna åldern alltså. En helt annan grej. Det är så otroligt mycket som händer nu. Varje dag är det som nytt. Alla små upptäckter han gör. Allt han lär sig. Hur han börjat trotsa. Hur han förstår och härmar. Orden som kommer. Pekandet. Vi pratade om hur det för oss nästan inte går att ta in ibland. Man kan bara stå och titta på honom i smyg och totalknockas av känslor. Eller så är man mitt i händelsen som idag och ser honom möta en häst för första gången. Ser hans ansikte. Hur han tänker. Förstår. Inte förstår. Testar. Utmanar sig själv och växer. Då knockas man också. Kollar på varann ibland för att bekräfta att ja, detta händer verkligen. Tysta. Finns ändå inte ord som kan beskriva. Vi är liksom med om en tid nu som vi kommer ta med oss in i döden. Men inte Rune. Fan, va brutalt.
