Ljudet av en snart tvååring som feberyrar är mitt hjärtats värsta ljud. Lyssnar. Hur han kämpar med andningen. Klagandet. Att inte kunna trösta tårarna som rinner ner för de skållheta kinderna. Att det enda som faktiskt hjälper är något som står utanför ens makt. Fy fan, det är en vidrig insikt. Vi ligger nära båda två. Alla tre, Tigge täcker upp vid fötterna. Han lyckas åtminstone sova då. Ska också försöka sova nu. Det var en tung dag idag. Maktlösheten. Vänta in timmarna till nästa dos Alvedon. Vatten. Mjölk. Försöka få i lite mat också. Man vet ju hur det är, klart man inte vill äta. Men som förälder funkar det inte som argument. Nyponsoppa gick bra. Det får räknas. Kämpar. Han gråter. Ja, det är "bara lite feber", men ändå. Man går sönder. Älskling.
