Minns tillbaka på den gamla goda tiden när PMS bara handlade om självhat och apatisk inställning till livet. Skoja. Det var för jävligt, på riktigt FÖR JÄVLIGT. Haft jätteproblem med pms. Har. Halva månaden, alltså halva livet, har under perioder varit under isen. Från ägglossning till mensen. Bara hantera pms. Har fått pausa livet när det varit som värst för att inte tro att de känslorna jag känt under den inte är livet. Ställt in, flyttat om, undvikit samtal och hållt mig undan. Inte velat göra en grej av det, trots att det varit allt och det enda. Har nog sumpat en del på kuppen, men inte varit så mycket till alternativ. Inte gått att tänka så då i alla fall. Bara hanterat och hanterat. Fått medicin för det, träffade en helt fantastisk läkare på Capio Gynekologi vid Globen som varken dramatiserade eller skojade bort - han såg det som riktigt, och tyvärr väldigt vanligt. Men, som han också bekräftade, så är det ju som det är med kvinnosjukdomar. Det finns otroligt lite forskning. Nåväl. Medicinen har funkat ibland, men mest har det bara varit att acceptera. Hållit skenet uppe när det gått. Accepterat att det är som det är. Skrivit låtar. Antar att det har gått ann, ändå, för så som det numera är gör att det som var då känns som en axelryckning i jämförelse. Igår grät jag till "Monky". Alltså fulgrät. En film där dottern, lillasystern, går bort i cancer. Hon lekte att hon var en apa så när en apa dyker upp hos familjen tänker de att det är hon. Mamman berättar om en sak hon hade hört, om en liten kille som plötsligt började prata japanska. Han drömde att han störtade i havet med ett flygplan så hans familj tog honom till Japan där han fick träffa ett gäng 90-åriga krigsveteraner - och de kände igen varandra. De sa att den lilla killen var deras gamla kompis som störtat i havet. Nu är ju Monky en barnfilm och döden hanteras på ett väldigt barnvänligt sätt och inte alls särkilt sorgligt, men det hjälper väl inte mig som är expert på att tänka hundra steg längre? Berättelsen om den lilla pojken fick mig att bryta ihop. Hur familjen i filmen använde den för att finna tröst i sin enorma sorg. Fy fan, alltså. Bara slogs av sån skräck inför att något skulle hända mitt barn. Det får inte hända mitt barn något. Det får inte. Idag gick jag upp med honom. Vi åt frukost, lekte med leksakerna i leksakskistan och sen satte vi oss en stund i soffan och tittade på Nicke Nyfiken. Han lät mig hålla om honom en lång stund. Trycka mitt huvud mot hans hals, där halsen och axeln möts, och bara andas därifrån. Han började skratta när det kittlade på honom. Höll ihop mig, men tårarna låg nära hela tiden. Min älskade älskling. Nu är det disco. Han han börjat snurra runt, runt. Hans nya grej, tillsammans med att sätta nappar mellan tårna så de sitter kvar och så skrattar han högt så vi ska höra, se och skratta också. Det gör vi. Ja, ska pms vara såhär nu resten av livet är det väldans tur ändå att han också är medicinen.
