Foto: Johanna Pettersson Jag slogs av en tanke. En upptäckt. Man snackar så mycket om utvecklingssteg och grejer med bebisar. Sen blir det småbarn och då hinner man, eller jag, inte kolla det lika mycket. Klart jag märker att Rune växer och utvecklas, men mycket sker ju så successivt att det är svårt att känna ”ah, DÄR hände det”. Det mesta blir ju snarare nåt slags ”hmm, ja nej men absolut nu när du säger det så visst han gör nog mer så nu ja hmm mmm ja”. En jävla småbarnsdimma, alltså. Glad för att han växer och mår bra, typ, mer reflektion finns det inte tid till. Karpa dagen bara och försöka hänga med. Men så la jag märke till något häromdagen... HAN VILL BYGGA TORN! Alltså, lyssna. Han vill inte längre bara rasa torn. Han vill BYGGA torn. Minns så tydligt förra året när han lekte med sin äldre kusin, ”med” alltså, som ljudligt och yvigt uttryckte sin frustration när Rune gång på gång välte tornet hon skapat. Hur mycket vi vuxna än försökte få honom att också vilja bygga han också så gick det inte att konkurrera när euforin inom honom växtes av att klossarna small i golvet. Fanns ju inget mer att säga än att han var för liten för att förstå poängen med något annat än det. Men nu är han alltså där. Han är bygga torn-stor. We did good.
