Hel-VETE va det öser ner utanför. Repet försenat. Rimligt. Dyra, ömtåliga fioler tål inte det här. Inte sura gamla gubbar eller kinkiga små artister heller. Väntar ut det värsta på hotellrummet. Känns fint att va här. Färje-bluesen har lugnat sig. Tror det kallas sömn? Sov till 08.00, svensk tid, men det är ju 09.00 finsk tid vilket ändå får klassas som en riktigt bra sovmorgon. Frukost med Niklas och Jenny. Glad och taggad inför konserten. Snälla snälla Gud i himmelen, nu kanske jag ödslar en av mina få böner på fel sak, meeeeeeeen det hade verkligen varit skönt om publiken slapp ösregn ikväll. Tydligen en lång konsert. Fyra timmar. Mmm, nej. Du hör ju själv. Ett gott tillfälle för en liden bön. Tänkt en del på det jag skrev igår. Tänkte lägga ut ett instagram-inlägg på temat också, men avvaktar. När man är på humör att döma sig själv gör det extra ont att bli dömd av andra. Här är mer av en safe zone. Helvete, va det regnar. Hur som. Slog mig att det verkligen är en ny fas av livet nu. Och det lär väl bara bli mer och mer intensivt av det. Att man ska varva sitt eget liv parallellt med en liten människa som börjar forma sitt. Hans minnen som sitter ihop med mina beslut. Det är lite svindlande. Det här att man har skämtat om, eller ja JAG har skämtat om, att man kommer göra fel hur man än gör känns just nu inte så kul. Det är något så skört och vackert över min son just nu. Det är en fantastisk ålder, fyra år, när han börjar bli självständig på ett nytt sätt. Vill bara vara i det. Oroar mig över hur samhällets idéer om hur småkillar ska vara kommer närma sig honom mer och mer. Och jag vill vara där för honom. Jag är ju där för honom. Men just nu är jag här istället. På Åland. Och han skapar minnen nån annan stans. Jag vet att jag dömer mig hårdare än jag förtjänar. Det hör föräldraskapet till. Kvinnorollen till. Att vilja något mer än bara en sak till. Jag vet att han har en underbar pappa också och att det är otroligt viktigt och värdefullt att de får egen tid tillsammans utan mig. Jag vet också att jag inte var konstant med mina föräldrar och minns dem som väldigt närvarande. Men sånt spelar ju ingen roll nu när man är på emo-humör. Dessutom, när det liksom var meningen att vi skulle varit här tillsammans, blir det en lätt touch av den osmickrande ”känner mig utanför” istället. Äh, nu får jag fan ge mig. Slår en pling på FaceTime. Gör mig redo för spelningen och ska njuta arslet av att få sjunga igen. En ny fas av livet indeed. Hur fan går man in i den - snäll?
