Han vaknade. Så snabb med sina små fötter. Smattrar mot trägolvet. Hann knappt reagera innan han stod framför mig. Så förvirrad. Ser på hans ögon att han själv är chockad över att vara uppe. Han sov ju? Tar upp honom i min famn. Vill du ha vatten? Näää... Ja. Fyller på. Tillbaka in i sovrummet och han somnar innan jag ens hunnit lägga ner honom. Huvudet mot mitt bröst. Suckar av lättnad. Ljudet av sovande andetag. Han låter som Sir Väs i Robin Hood. Inte visste jag att det var det vackraste ljudet som fanns? Lägger mig mittemot en stund. Tills han verkligen somnat. Näsan mot hans. Värmen. Doften. Allt. Ingen stund är mer komplett. Tänk, att han finns? Älskade unge.
