Jag måste erkänna. Idag har inte varit roligt. Jag och Wille tar alltid varannan morgon, men sömnbristen var så stark imorse att ingen av oss kunde komma ihåg dagen innan. På riktigt alltså. Gick inte att sortera ut tankarna, försökte varje gång jag vaknade på natten, men nånstans kändes det som det var min tur så jag gick upp. Upplevde deja vu hela morgonen. Samma täcke och kudde i soffan. Samma filmer. Samma glass och nyponsoppa, men med lite mindre lyckat resultat som morgonen innan. Det var alltså Willes morgon. Jaja. Nu var jag ju ändå vaken. "Vaken". Skrev med familjen på chatten. Hade planerat att ha kalas för Rune på lördag eftersom han fyller år nästa vecka, men då är vi tillbaka i Stockholm. Redan när han fick feber i onsdags anade vi att det var kört, men vi tog det dag för dag. Så uppenbart att man drivs av önsketänkande ibland. "Jag tycker han känns piggare idag", skriver jag. "Det är nog bättre med febern". Men sen när syrran tog upp kalaset och möjligheten att ha det på söndagen så vi hade 48 timmars symptomfri kunde jag inte skriva mer utan att faktiskt kolla tempen. 40,3. Fa-an. Högre än igår till och med. Nej. Det blir inget kalas i helgen, nej. Helvetes jävla piss-skit. Det går inte. Vi är alla i samma båt i detta. Pandemin suger, men man hittar nån slags tröst i att det suger för oss alla. Typ. Finns säkert en mer positiv formulering för det där bara man fått sova. Hur som. Jag har kanske tyckt det, men nu känner jag bara fan heller. En sån tanke gills bara på vuxna. Jag kan missa massa saker jag sett fram emot, jag kan ta igen det sen. Det är OK. Men barn och unga är en helt egen kategori och att de missar massa i livet på grund av pandemin och den otroliga försiktigheten känns tungt. Fan, det gör mig så himla ledsen. Det är INTE OK. Klart jag respekterar alla rekommendationer och restriktioner. Mer än många, om jag tolkar mitt flöde. Och självklart att vi inte ses om nån ens har symptom och nu är nån ju dessutom sjuk. Det är inte det jag menar. Känner bara en sån sorg över allt som går förlorat. Känner ni den också? Som att få fira mitt barns födelsedag med familjen. Eller min kusin som tar studenten i vår. Och alla mina yngre kollegors stora drömmar som inte ens får sätta fart. Det är så tråkigt bara. Förlåt för depp en fredag. Skiten måste väl ut, men jag menar inte att lägga över den på er. Orkar själv inte riktigt med att hela tiden mötas av något som drar ner mig, samtidigt vill jag vara så ärlig som jag bara kan här. Det är inte bara happy happy, ibland är det crappy crappy också. Önskar er alla en fin helg och lite ljus i horisonten. Jag ska försöka mig på att tappa Björksav bara orken (och flaskorna) går att hitta, men först ska jag dumskratta med de bjussiga älsklingarna i Bäst i Test. Familjen kollar på The Masked Singer. Eller i alla fall pappa, enligt notiserna från familjechatten. Vi får se hur lång kvällen blir. Ta hand om er, ta hand om varandra. Puss! [caption id="attachment_22934" width="2048" height="1366"] Foto: Maja Karlström[/caption]
