”Ah ah ah ah säj halla säg halla...” Osv. Så vaknade Rune idag. Med att sjunga Bee Gees. Han fick ett födelsedagskort av farmor och farfar när han fyllde år som sjöng den refrängen hela vägen fram till ”stayin aliiiiiiiiiiiiiiii aaaaaaaah iaiaaaaaaah iiiive” så då gör Rune också det. Det är så jävla gulligt. Väldigt ofta vaknar han och sjunger något. Annars kan det vara ett desperat ”MOJ!” om han blev astörstig på mjölk, eller som den bästa gången då han bara skrek ”- ANAN!! ANAAAAN!!”. ”- Vill du ha en banan, Rune?” ”- JAAAA!” och så pressade han en hel banan på mindre än tio sekunder och däckade ner på kudden igen. Nu har jag märkt att sången är ett sätt att fördriva tiden tills nån av oss föräldrar frågar om han vill gå upp. Han ligger liksom kvar tills han får startbesked. Älsklingen. Ska njuta så länge denna period varar, förstått att BANK!BANK!BANK!/UUUUUPP!!!” kommer näst. Igår va vi på barnakuten med Rune. Första gången och det var en väldigt fin upplevelse. Tänker jag skriver det först, så ingen blir orolig här. Det måste hänt när vi var på lekplatsen tidigare på dagen och vi förstod att det var något som inte skulle gå över av sig självt när han slutade använda ena armen under kvällen. Råkade vi komma åt armen han hade ont i började han gråta och vi ringde 1177 för att få råd. ”Du har plats nummer. 88. I kön.” Fuck this shit. Vi åkte in. Eftersom han bara hade ont när man kom åt förutsatte jag att det skulle ta lång tid, lördagskväll och allt. Gick ut med Tigge, packade ner banan och vatten, böcker, kudde, napp, filt, vagnen... Körde till SÖS. Parkerade. Snurrade fram hjulet på parkeringsappen till 23-ngt, svimmade nästan av priset, och nöjde mig med att lägga i för en dryg timme. 124 spänn, herregud. Aja, OK, i med Rune i vagnen och fram till dörren. Med tanke på Covid fick man ringa på och förklara sitt ärende innan man släpptes in, barnet plus en vårdnadshavare. Förklarade läget, dörren öppnades, Wille vinkades av. Direkt vi kom in fick vi träffa doktorn. - Personnummer? -86110... -Barnets? -Haha, ja, oj, ehm, 190415.. En sköterska kom in och frågade om Rune gillade bubblor. Hon fick ett blygt, men bestämt ja tillbaka och så satte hon igång samma såpbubblemaskin som jag hade på turné (TGR har allt). Succé! Doktorn tryckte och klämde längs hela armen och handen medan bubblorna bokstavligen talat fyllde hela rummet. Inga problem. Hon började böja. Plötsligt skrek Rune till. Där var det, ja. Hon böjde lite till och ett litet knäck hördes. Så. Nu var han visst bra igen. Det kallas för ”pigluxation”, berättade doktorn, och är rätt vanligt i den här åldern och fram till en 5-6. Det är ett ben i armbågen som hamnar snett, vanligtvis när armen blir streckt och det var nog precis så det var för Runes del. Han sa inget när det hände, men jag tror det var när jag hjälpte honom ner från en rutschkana och råkade sträcka till hans arm då han landade i marken. Efter det var han dock som vanligt och både klättrade och lekte med grävmaskiner i sandlådan. Det var först när vi skulle gå ur bilen hemma som han klagade på att han hade ont. Så otroligt skönt att det var så lätt att få ordning på! Innan de släppte iväg oss ville de se att Rune började använda den arm han haft ont i igen. Jag höll i den andra och han var lite svårflörtad, men när de bad honom sätta på såpbubblemaskinen kunde han inte motstå och tog armen han haft ont i. Så fort han märkte att det inte gjorde ont längre blev han som vanligt igen. Vi skrattade lite åt min packning i vagnen, Rune fick en glass, och vi tackade så jättemycket och gick ut till Wille som satt och väntade på en bänk eftersom jag glömt ge honom bilnyckeln. Jag hade faktiskt glömt nyckeln i bilen, men tack och lov var den inte låst (eller snodd, kanske jag borde tänkt först?) och hela lättnaden över att Rune inte hade ont längre och att det gick så lätt att fixa gjorde att vi inte hann bråka ens litegranna om min klumpighet. PLUS - jag var den som kom ihåg att stänga av parkeringen. Det trumfar mycket. Väl hemma fick Rune leka av sig sockerrushen från glassen och det var så fint att se att han var som vanligt igen, inte ens en tendens till ont. När han somnat blev det ”Muren” (älskar Muren!) och hela två avsnitt Seinfeld innan jag somnade i soffan. Kommer nästan ihåg båda. Idag har vi haft guldhjälp av farmor och farfar och fixar mer i hallen och lägenheten. Blir bilder, i promise. Är nu inne på ett lila sovrum. Ljuslila, Syrén-lila. Hmm? (Seriöst, vad tror ni om lila sovrum? Hjälp mig!)
