Samma akutmottagning. Samma armbågsben. Samma glass. Älskar SÖS och den underbara personalen där. Kom på oss själva när vi ringde på att vi liksom ”bara åkt dit” automatiskt för att det var dit vi åkte sist och det slog oss båda samtidigt när rösten på andra sidan svarade att vi kanske borde åkt nån annan stans för något sånt här? De släppte in och väl där inne, varvat med lite ”titta Rune, vem är det? Bobo ja” och ”Rune, titta vovven” som rullade förbi på en liten skärm, sa de att det nog är bäst att åka hit direkt när sånt här händer. Skönt att de sa det. Samma grej igen alltså. Om det var något barn som dragit i armen på förskolan, eller när Tigge ryckte i kopplet, eller när han tog ett snedsteg i trappan och vi räddade upp genom att hålla handen.. I don’t know. Han var på lite gnälligt humör hela eftermiddagen och tillslut såg vi att han inte använde ena armen, precis som sist. Det suger att det är så känsligt. Extra känsligt några dagar nu, men tydligen kommer det fortsätta vara känsligt fram till 5-års åldern då det vuxit bort. Tack och lov vet vi ju vad vi ska göra då och glassen, ja den verkade lika god denna gång!
