Bring your kids to work-day. Idag har Rune varit med i studion. Men, han är ju faktiskt alltid med. Snarare bring your kid to work-life. Fått frågan rätt mycket sen Rune kom eller egentligen sen jag berättade att jag var gravid. "Men barn, med ditt jobb. Hur funkar det?". Det funkar rätt bra, faktiskt. Emellanåt till och med väldigt bra. Och de gånger det inte funkar, ja, då får jag väl tänka till lite extra - eller bara skita i. Mitt jobb innebär väldigt mycket mer än just den där stunden på scenen till exempel och jag har jag märkt att stora delar är väldigt bebisvänliga. Kanske att bebisen är väldigt jobbvänlig. Antagligen både och. Jag ska erkänna att jag faktiskt va rätt osäker och länge tvekat på om det skulle funka. Inte för att jag va osäker på min jobbmiljö, den kan jag ju utan och innan, men för att jag inte kunde något om bebisar. Jag har många kompisar som är musiker som fått barn och sett att det funkat bra, men har inte riktigt kunnat applicera det på mig ändå. Funkar olika för alla, måste hitta sina egna sätt och jag vet hur jag är. Musiken är så otroligt viktig för mig och jag har så många gånger valt bort allt annat, verkligen allt, för att få ha den kvar. Hur skulle det då gå med barn? Rädsla över att inte hitta samma starka känslor för det, att inte passa som mamma, att känna att livet blev något jag inte velat. Trots allt levt för mitt jobb, mitt jobb har och är något mer än "bara ett jobb". Går det att kombinera? Får allt plats? Jag har verkligen inte alls kunnat föreställa mig hur det skulle bli och kanske också därför jag fortfarande blir så överväldigad av lycka bara av tanken att det i min kropp fanns så mycket kärlek som det tydligen gör, för jag älskar min son och vår lilla familj på ett sätt som jag trodde var över min förmåga. Det är helt sjukt. Kan inte beskriva det bättre än så. Med jobbet så har jag inte velat stänga av riktigt än. Det har inte funnits något behov att ta mammaledigt direkt på det sättet som många andra gör. Dels för att jag mått väldigt bra psykiskt och fysiskt efter graviditet och förlossning vilket ju varit en förutsättning, men också för att jag kunnat ha med mitt barn på jobbet. Hur många jobb kan man det egentligen? Vi har lite fått ha kakan och äta den på samma gång. Både jag och Wille har kunnat vara med vårt barn som om vi till stor del vore föräldralediga, men också fått göra våra konserter som vi älskar så mycket. Allt har blivit bebisbubbla istället för att den är något separat. Klart helt omöjligt utan hjälp. Mamma och pappa eller Willes föräldrar har varit de stadigaste nannys (de är väldigt hårda med titeln) man kan tänka sig. Så fint att se hur de börjat utveckla sina relationer med Rune, kunnat va så nära och så mycket med honom. Såhär mycket hade det ju inte blivit utan turnén och turnén hade inte gått utan dem. En fin win-win på alla plan. Ja, jäklar. Känns lite vemodigt att turnén snart är över, men lite familjemys i höst kommer dämpa den bluesen. Och att få göra klart musiken som börjat bubbla i skallen. Det har jag faktiskt redan börjat med... Är tillbaka i Stockholm och även om vi har några stopp kvar på sommarturnén känns det att hösten börjat nu när alla andra är tillbaka från semestern och börjat höra av sig. Inte mig emot. Älskar hösten. Älskar den kollektiva känslan av att saker sätter igång igen, energin som finns i luften och allas kroppar efter några veckor av värme, öl mitt på dan och solnedgångar. Blir väldigt kreativ av det. Så ni vet den där låten jag haft i skallen och fingrarna en tid nu, anledningen till att det varit svårt att blogga och ens föra sig i ett vanligt socialt sammanhang? Den spelar vi in nu. Oscar, pianisten i mitt band, har varit i stan och idag lagt ackord som låter som glitter på det fina upright pianot i studion. Stan? Vi har varit i Uppsala. Jobbar med Johan Eckeborn, som bland annat gjort magisk musik med Jonathan Johansson, och hans studio ligger där. Idag var andra dagen vi spelat in piano och en sån här arbetsdag har Rune kunnat vara med utan problem. Hängt med mig i soffan medan Oscar spelar in i andra delen av rummet. Han sover rätt mycket, men då han va vaken och lite rastlös tog vi oss ut en sväng. "Det är något som ringer på tredje slaget där. Kanske övertonerna, eller om något fastnat som ligger kvar?", säger Oscar under en genomlyssning. Vi hör vad han menar och Johan kollar till filten pianotangenterna slår mot. Allt ser OK ut, kanske något med pedalen? Får spela om det. "Okej, ska vi ta därifrån då? Hela mellanspelet och slutet", frågar Johan. Oscar förbereder sig. "Lägg gärna sista ackordet lite sprucket", inflikar jag. Rune snarkar till där han ligger på mitt bröst och sover. Nu är han tyst igen. Tagning. Det blir perfekt. En sån här dag undrar jag varför jag oroade mig så mycket.
