Att ha en fyraåring hemma är det bästa som finns. Denna tänkande, utforskande och nyfikna stora lilla unge. Bestämda unge. Kärleksfulla unge. Roliga unge. Han vaknade ikväll. Wille hade gått och lagt sig, men jag satt fortfarande uppe och jobbade. Jag gick in till honom. Han frågade om han fick komma in och sova hos oss istället. Jag tog upp honom direkt, bar in honom. Hans söta, ömma röst, när han säger ”tack, mamma”. Håret luktade schampoo och hårspray. Han klippte sig idag. Första gången på en riktig frisörsalong. Han såg så stolt ut där i stolen. Han var så stor. Så tydlig i vem han är i alla små detaljer man ser, när man bara får iaktta en stund. Min unge. Sprack av stolthet av att se honom där. Spricker nästan varje dag. Varje dag. Som ikväll. När jag bar honom. Hans varma hals nuddade min, nu när håret inte var i vägen. Jag viskade, medan jag bar honom, att han var så fin i håret. ”Tack, mamma. Jag är så glad!”. Sen somnade han igen.Han är världens dyrbaraste sak. Det bästa, största. Allt. Min älskade fyraåring.
