Jag vet liksom inte ens var jag ska börja? Varje vecka nu i några veckor har jag tänkt ”nu tar jag och skriver lite blogg så folk förstår hur det är att vara slutspurt av en skiva”, men grejen med att vara slutspurt på en skiva är att man inte hinner. Alls. Varje dag är så himla skarpt läge att hela livet är skarpt läge. Det finns absolut inte utrymme för att bli sjuk. Inte utrymme för VAB. Inte utrymme för egentligen något annat än göra det som måste göras - och då hinner man ändå inte allt. Jag är OK. Jag hinner bara inte. Jag vet det och det är en period. Jag har rätt krasst två veckor till av det här. En snabbis till egna studion i helgen med mamma och pappa som enormt stöd för att spela in några sista grunder. När vi är tillbaka i Stockholm är svärföräldrarna hemma och tar all barnpassning vi kan tänkas behöva. Det kommer vara helt avgörande. Musiken är så nära nu, samtidigt är det i detta skedet man absolut inte vill göra något slarvigt. Det sitter i detaljerna. Och utöver det så har jag plåtat massa. Promtion. Intervjuer. Pressmeddelanden. Planerar rep. Omslag görs. ”Den lilla turnén” stänger snart för bokning och resten av sommaren planeras. Och hösten. Och lite beslut för vintern. Och årsredovisningen. Och alla nya avtal. Och andra gig. Och mina sociala medier. Och ”Den blomstertid”. Och EU-möte. Och mitt liv. Vill så djävulskt ogärna jobba när Rune är hemma. Jobbar sent in på nätterna istället. Jag är OK. Jag hinner bara inte. Jag vet det och det är en period. Jag älskar mitt jobb. Men det är ett jobb. Ett jobb får inte ta över för mycket. För länge. Oavsett hur mycket man älskar det. När skivan är inne ska jag och Wille åka på spa, en dag bara, men vi har ett presentkort som snart bränner inne. Det är liksom bra att vi tvingas dit nu. Sen blir det en veckas semester och paus innan jag tar tag i allt annat. Så måste det bli. Miljöombyte. Varit lite sugen på skidor, mest för den friska luftens skull och att jag saknar att röra på mig, men vi får se. Jag märker i alla fall hur musiken lugnar mig. Det är verkligen mycket med allt just nu, men idag hade jag en session med Wille och en till låtskrivare och vi skrev en låt som var som balsam för själen. Texten som bara kom ur mig, till de vänliga mjuka gitarrerna, beskrev ett lugn jag verkligen inte känner just nu men ändå hittar till konstnärligt. Då är jag inte helt förstörd av stress än. Eller så är det bara som med min musik förr, när jag och Wille mådde bra så skrev jag ändå att vi gjorde slut hela tiden. För att få något annat kanske, leva ut det värsta så det inte behövde ske på riktigt. Nu kanske jag, utan att jag planerat det, skriver låtar som lugnar ner mig när det är stressigt omkring. Vet inte, men skönt var det. ”Balkongen i din tröja/så mycket jag vill säga/en lyx att ba va nöjda - med det vi har”.
