Boka in klädprovningstid med Malin. Check! Öva på numret. Check! Godkänna bilder. Check! Få klart omslag. Check! Nja, men nästan i alla fall. Äta lunch. Check! Dricka vatten. Check! Fixa trumskinnen. Check! Och så hålls det på. Varje dag här nu. Stämma av på listan över saker som måste göras och göra dem, bara. Nu är det skarpt läge i varje läge och jag måste säga att jag ändå älskar det, fastän paniken kommer över mig då och då och ifrågasätter om jag verkligen vet vad jag håller på med. Det är väl klart jag inte vet vad jag håller på med?! Det är väl inte heller meningen när man gör något nytt? Jag har inte tävlat i Mello nånsin. Aldrig har jag presenterat en ny låt i TV såhär kreativt och satsigt. Men, det känns bra. Nånstans, mitt i kaoset av känslor och saker att göra, känner jag ändå ett lugn genom min erfarenhet och en trygghet genom att det faktiskt bara känns kul att göra det här - äntligen. Så. Give me a break, kära små hjärnspöken, och låt mig jobba på i min takt så ska det nog lösa sig. Ja. Jag hade velat skriva oftare här. Min eeeeeviga. Jag vet det, ni vet det, men ja. Trist att fastna här varje gång. Kanske borde börja med nån ny hälsningsfras bara, precis som Astrid Lindgren och hennes systrar som alltid började sina telefonsamtal med "döden, döden". Så behövde man inte prata mer om det sen. Livet, livet? Det ska jag nog börja inleda med from now on. Det får betyda att jag hade tänkt skriva tidigare, men livet kom emellan bara. Som det ju gör. Som det ju ska. Livet, livet. Två lediga veckor över jul och nyår. De var ljuvliga. En gullig sne gran som vi skaffade redan första dagen vi kom till sommarstugan och lussebullar som bakades på dag två. Jul med en del av familjen följt av nyår med en annan. Kände mig verkligen ledig. Kunde umgås. Se vad som blev av dagen när man inte kände man hade något att göra och därmed plötsligt fick massor att göra. Lämnade Stockholm med en känsla av att vi låg i fas med allt vi kunde ligga i fas med. Det var verkligen lyxigt. Ja, och sen när januari drog igång med sitt god fortsättning körde vi igång med tuff intervallträning direkt. Precis som förutspått. Kuta, andas när du får chansen, kuta igen. De två veckor jag jobbat nu har handlat om att preppa plåtning och förbereda mig inför rep, beställa saker och anlita folk. Gästat podcasts, ta möten med mina team, provat kläder (och provat kläder och provat kläder, ni kommer förstå) och jag har till och med hunnit vara i studion en sväng. Nu sista veckan innan jag ska till Luleå för Mello är det också bara Mello som är fokus. Jag förstår om det låter töntigt det jag ska säga nu, men jag känner mig så spralligt vuxen när jag har lyckats planera såhär. Till och med fått in massage på schemat. Känner mig så nöjd. Usch, så töntigt det låter, men jag känner verkligen så so sue me. Dagarna, dagarna, naglarna (Frikiki Nails) går till att öva på numret, sjunga på låten och fixa allt det där sista som till exempel att jag måste köpa en jättestor väska för att få med mig allt upp. Ska ha med mig egna trumskinn. Det är de som fuckar upp allt. Tjugo tum är de. Inte så stora ju, sa jag till Wille och pekade på resväskan som legat kvar på vardagsrumsgolvet sen vi kom hem. Som om det var därför den legat kvar där, jag ska ju ändå ha med den till Mello. Wille bara skakade på huvudet medan han tog fram en cymbal i samma storlek från caset som stått i hallen sen innan jul. Besegrade gick vi med varsin väska ner till förrådet.Alla foton, utom naglarna, är tagna av Emma Leonora.
