Detta är inte menat som ett "tyck synd om mig"-party. Vill bara va ärlig med känslorna och så imorgon är allt bra igen. OK? Får ta det för vad det är. Se det som den där spyan som behöver ut. Relate? Ni får gärna hålla håret som bästa vänner gör, så kommer det kännas bättre sen. Så det funkar. Men fan alltså. Here we go. Usch, varför ska det HÅLLAS PÅ SÅHÄR? Vill bara skita i allt. Det är inte att jag är rädd att ingen skulle tycka om låten och jag tänker den mer som en tidsmarkör än en "detta måste bli min stora hit". Det är liksom inte en sån låt. Den behövs för mig. Både privat behövde jag skriva den och professionellt blir den en bra före/efter-markering i diskografin. Ändå ska det va så förbannat mycket skittankar ikväll. Vet att det handlar om att det ÄR nervöst att dela med sig av sånt som egentligen är privat. En låt är så. Kanske därför man egentligen ska ha den där långa tiden mellan klar musik och releasedag för att få distans. Är det så? Den som jag så kaxigt i intervjuer säger att jag klarar mig utan. Det kanske jag inte alls gör? Efterkonstruktionssvaren om vad låtarna handlar om kanske är bättre än att få den här säcken skit över mig när det är dags att släppa? Kunna prata om låten när den inte betyder allt längre. Stå stark själv. Nu är jag i nån slags "knytnävarna uppe, kom ann då"-mode och den som snackar skit om min bebis ska få spö blandat med att känna mig lika värdelös som en disktrasa som borde slängts förra veckan. Fast så kanske det ärligt talat känns oavsett hur lång tid man har på sig. Att släppa musik är ändå att släppa musik. Jolly good times, ey? Nåväl. Jag fick i alla fall i mig mat ikväll och det verkar va svalt i sovrummet. Bådar ju gott för sömn. Och sömn är ju bra. Så vaknar jag imorgon och då är låten ute och så är det liksom inget att oroa sig över längre. Plåstret draget. Tack, det blir bra. Så märklig dag också. Så innerligt tacksam för att ha fått spela konsert. Spelade på Liseberg, konsert som ska sändas 10/7 på goteborgsposten.se. Men ändå. Skulle varit en kvartett, tre musiker plus jag, men hela veckan har varit osäkert hur det ska bli då jag blev förkyld, sen frisk, sen blev Wille förkyld. Han fick bli hemma idag. Så tråkigt, men så inget annat alternativ. Va fan ska allt varit lönt för om vi inte tar vårt ansvar hela vägen ut ur pandemin? Vinkade av, Rune och barnvakter med som planerat sen länge så Wille kunde vila och faktiskt få vara sjuk på riktigt. Går ju inte riktigt när man har barn längre. Lät pappa köra bilen så jag kunde fundera på låtlistan. Ställa om hjärnan, "ok vi kör på trio, funkar alla låtarna på den sättningen?". Max, älskade Max, min kompis sen gymnasiet som spelade min musik för första gången "vi måste tänka om här, ska vi sätta oss med en kaffe och snacka ute?" Otroliga musiker, liksom inga konstigheter. Tar du den övergången? Kanske ett solo där? "Visst, inga problem!". Jag har alltid svårt att tänka nyktert efter gig, men vanliga spelningar kan man ju i alla fall landa i nån slags "publiken va si, publiken va så" och nu ba ingenting. Inte ens en kram i bandet som tack, va underbart att ändå spela ihop. Jag tror det var bra, jag tror jag är nöjd, men det slog mig under spelningen hur mycket jag saknar att spela för er, publiken, och det va både fint och jättejobbigt när känslan grep tag om mig och det fortfarande var några låtar kvar. Saknar. Låt oss landa vid ordet "längtar" istället. För det kommer en tid efter denna tiden - med start imorgon. Mmm. Jag behövde nog bara få landa lite efter denna dagen. Landa in i morgondagen. Nu när jag fått kasta ur mig allt det här känns det faktiskt bättre. Och ni vet, man känner efter när man spytt. Kommer det mera? Hur känns det egentligen? Detta var den spyan jag hade. Fääädih! Nu kan jag sova av mig resten av ångestfyllan här och vakna upp imorgon, ta en kaffe och ba va stolt. För det är jag också. Det är rätt coolt att kunna genomföra ett gig trots helt nya förutsättningar samma dag. Det är rätt coolt att skriva en låt och få den släpps inom loppet av några veckor. Och så livet på det. Mmm. Det är rätt coolt faktiskt. Nu ska jag lägga mig med den känslan. Skulle allt detta va en IRL-situation hade jag suttit där på asfalten och skrattgråtit bort mascaran vid detta laget. Förstått humorn i situationen och bett mina vänner ta min hand och resa mig upp. Borstat av gruset från knäna, smetat på lite läppstift och tuggat några omgångar tuggummi med spearmint-smak. Inte spotta ut på marken, kan fastna i nån fågels hals. Spotta ut i kvitto. Thai? När hade jag denna jackan senast? Ringt Wille och sagt jag kommer hem nu, kanske köpt med cheeseburgare? Jag hade köpt med cheeseburgare OBS om inte kön är för lång och så, i alla fall, hade Wille tagit emot mig, pussat på pannan och lagt min tröja i blöt i handfatet. Jag hade messat med mina vänner tills jag somnade "är OK, tack älsk" och tänkt att sånna här urladdningar behövs ibland bara, det är ingen fara och säkert sett något roligt klipp Wille skickat på Insta men jag inte sett förrän nu.. Mmm. Om det var IRL alltså. Tänk, va gör Corona med oss egentligen? Får mig att sitta och sakna en go snedfylla. Herregud.. Med det säger vi nog godnatt. Känner gäspen, gäspen är här. Skönt. Är trött. Har jag inte varit på flera nätter, haft jättesvårt att somna, men nu natten innan release är jag faktiskt trött. Bra. Otippat, men fantastiskt ju. Bådar ju gott för sömn. Och sömn är ju bra. Sov så gott du med. Ps. Är OK, tack älsk.
