Då var den…klar? I alla fall kommer jag inte göra mer nu. Finito. Done. Hejdå. Så trött. Det är inte en lugn känsla i kroppen. Jag hade hoppats på det. Trott på det. Men det är inte det. Alla mixar jag lyssnat på idag och igår har känt som dubbeltempo, men jag har försökt tänka på mina post-its på dörren i studion och de flesta där var gröna eller orange. Inte rosa. Det är rosa som är upptempo. Det var bara mitt hjärta eller huvud, inte låten, som speedade på vid lyssningen. Tinnitusen är där. Brummet är störigast. Blivit nå lock för öronen också sen jag reste hem från ett gig förra veckan och det förstärker de låga frekvenserna. Skulle dragit till söder och firat. Gick inga bussar i den här snön. Blev lokala krogen. Älskar ändå krogen. En ceasarsallad, nån bärs, och skicka material till skivbolaget. Messa bandet att musiken finns att lyssna på äntligen. Kolla så barnet har det bra hos farmor och farfar. Allt lugnt. Allt klart. Så trött.Drog på mig smink och tyckte ansträngningen att ta bort den gjorde att hela sminkningen, som i för sig bara tog fem minuter för jag trodde jag behövde hinna med en buss, kändes alldeles för krävande i relation till vad jag fick ut av att va sminkad. Satt ju ändå bara på lokala krogen och tryckte i vårt hörn. Så trött.Nu sängen. Plogbilarna har äntligen hittat till vår del av söderort. Kommer lyssna en gång till imorgon. Jag måste ju det. Lite rädd för att göra det. Tänk om jag hör något jag inte gillar och måste in och rota igen? Det är nog därför jag inte känner ett större lugn. Jag tror inte riktigt på det. Tror inte på att jag är klar. Men. Jag är klar. Och så (jävla) trött.
