Stod och tänkte när jag eldade innan. Sånt man gör på landet, ni vet. Eldar och tänker. Vad vill jag att nästa album ska handla om? Som ett kapitel. Vad händer i nästa? Nu står jag och tänker och tittar på havet. Sånt gör man också. Denna process är den som tar mest tid. I alla fall har det varit så tidigare. Men förra albumet mådde bra här. Stod och klippte ner träd samtidigt som jag processade vad jag egentligen ville ha sagt och jag bytte helt väg när jag var tillbaka i studion. Jag mår bra här. Så är det bara och därför kommer nästa album må bra här också. Tankar som landar, blir ett ord på ett papper. Ibland verkligen bara ett ord. Ibland en hel vers med både mening och melodier. Ibland bara en idé som "detta låter som en cool ackordvända, kanske med detta kompet typ bom du du bom BOM". Osv. Jag är väldigt tidigt i processen nu och jag har samtidigt kommit långt. Så mycket jag känner mig klar med. Så mycket som redan är check! på listan. Jag vet liksom vad jag inte vill göra. Och förhoppningvis tar det mig rätt. Kanske fnissar åt detta sen, men såhär. Jag gillar hur jag avslutade mitt förra album. Alltså "Linnea Henriksson" från 2017. Den slutade lyckligt. Som en sluten cirkel av alla mina tre album. Inget att behöva rota i. Jag skrev där jag var och jag landade i att jag är lycklig. Det kretsade igen kring en relation, gillar att skriva så, men då kan jag ju konstatera att min relation är där det ska vara. Klart vi kommer ha våra resor i framtiden, och precis som allt i livet kommer det inspirera och kräva sina låtar, men vi är där vi ska vara just nu. Och det är där jag vill vara. Inte älta gammalt, vill varken romantisera tillbaka eller drömma fram för långt. Jag vill leva i nu - och lyckas skriva om nu. Men. Att skriva om nu är svårt. Det var en riktig utmaning förra albumet. Lättare att skriva med distans till saker. Du har hunnit processa. Landa. Det är alltid läskigt att berätta om det som sker och väldigt svårt att våga vara ärlig och bara såhär är det om sånt som dessutom är bra. Rädsla för att det låter töntigt. Man kommer undan lättare med det krossade hjärtat, så är det bara. Lättare att ta till sig, vi har hört historierna tusen gånger och känner igen oss direkt. Den lyckliga människan är lätt att avfärda som naiv, blind, grund. Därför triggas jag av att skriva om henne. Tycker Eric Gadd är en mästare på att skriva om det lyckliga, det sexiga och det bra. Stor också. Förstår ni inspirationsbomben jag befann mig i under "Så mycket bättre" eller? Där jag vill vara. Klart jag oroar mig över saker. It's not all glitter and shine, men det handlar om annat än min tvåsamhet. Vi är ju inte ens två längre. Ett före och ett efter. Ska jag skriva om nu går det inte att ducka för. Och allt annat livet handlar om nu. Utöver oss. Förra albumet skrev jag som en berättelse, la dem i den ordningen för att göra det ännu tydligare. Vill ta det vidare nu. Och om jsg börjar med oss, kan jag ta vid där vi slutade? Vågar jag det? Vill jag släppa in någon där? Vad är för privat? Trots allt ännu en person att tänka in. Och vi två. Vilka har vi blivit för varandra nu? Alltså förbi mamma och pappa, vilka är vi för varandra? Och jag vill våga skriva om annat. Det öppnades något där på Gotland. Möjligheten att hitta sig själv i någon annans katalog gav möjligheter att prata om nya saker. Den stora dagen. Småtjejer. Jag kunde prata om det jag blir stark av. Och. Det som gör mig svag. För det är ju där hela tiden. Ska jag våga gå nära det?Rädslor. Som ensamhet. Som cancer. Som det faktum att jag plötsligt känner att jag fått något i livet jag kan förlora - och då förlora även mig själv. Kan jag lyckas göra musik om det som gör mig ledsen? Eller är det för privat? Som det faktum att tiden är knapp utan att jag vet var den är som mest akut, vem jag har kortast tid kvar med. Jag tycker inte om ovissheten, samtidigt skulle jag aldrig vilja ha svaret i förhand. Kanske är det jag som dör först? Medvetenhet kring att inget varar för evigt. Tankar kring vad som kommer finnas kvar av världen när Rune blir stor. Vilka saker från "när jag var liten..." kommer va samma för honom och vilka saker kommer vara som sagor och fantasier? Vad kommer göra honom glad när jag berättar? Vad kommer göra honom arg? Besviken? Sånt tänker jag på. Blir det musik av det? Vet inte, kanske blir "han och jag" all over again ändå, men jag hoppas inte. Jag hoppas fan på mer. Pennan är redo. Något annat som är säkert är att det ska låta annorlunda. Men det tar vi en annan gång. Ta hand om dig. Ta hand om varandra.
