Jag menar? Melodifestivalen. Programledare. Vi behöver inte backa bandet nå långt alls för att förstå att detta är stort och smått overkligt, men i kvällen premiär backar vi enda bak till när jag var 8 år. Så vi stannar där. Jag var åtta år. Jag drömde om att få vara artist och jag vill faktiskt lyfta modet och viljan som fanns i mig då. Jag har flera gånger fått frågan "vad skulle du sagt till ditt 16-åriga jag om du fick chansen?". Det blir en snyftare. Jag var otroligt osäker, framförallt var jag inte snäll mot mig själv och jag tillät mig inte att leva fullt, tro på mig eller lita på det som kändes rätt i mage, hjärta och själ. Jag har inte fått frågan om vad jag skulle sagt till mitt 8-åriga jag, men det slår mig att det enda jag skulle vilja säga till henne är "du tänker helt rätt, du gör helt rätt - och kom ihåg detta när du blir äldre, så ska det nog ordna sig då också". För när jag var åtta år vågade jag tro på mig själv och det liksom fanns bara det. Det är ju jag som jag, varför skulle det jag känner vara fel för mig? Det är ju bara jag som vet. Har väldigt mycket av mitt 8-åriga jag i min idag och det är med en sån otrolig stolthet över mig själv som jag stiger (snarare springer) upp på scenen ikväll. Val jag har gjort. Strider jag har tagit. Framförallt, tilliten till mig själv. Jag litar på min magkänsla. Känns det fint i hjärtat och själen så är det där jag ska vara. Finns inget annat. Och inte för dig heller, kompis. Du vet faktiskt bäst. Våga lyssna på andra, bli ett team, men bli aldrig minst i det. Gud, va jag ska ha kul ikväll. Är så innerligt lycklig över att få vara med om detta. Nu ska jag sminkas och få håret fixat. Lämnar min lilla lugna oas här på en läktare i arenan och börjar foka kväll. Vi ses då!
