Idag var det pressdag för ”Den blomstertid”, ett tv-program med mig, Tusse och ett gäng magiska ungdomar. Under dagen pratade vi med ett gäng olika journalister, såväl tidningsmedia som radio, och peppade för allt som komma skall. Ramzi och Sigrid, två av eleverna som alla är de verkliga stjärnorna, gjorde sina första intervjuer nånsin. Coolt, ju! Korta plotten är att jag och Tusse för rätt exakt ett år sen åkte till en högstadieskola söder om Stockholm för att se om vi kunde ge vidare något vi själva stärktes väldigt mycket av under vår högstadietid - musiken. Vi hade ingen aning om hur många som ville vara med och om någon skulle vara peppad - vad skulle vi då göra ihop? Målet var att försöka ge något som kunde avlasta från den press och alla krav många av dagens unga känner. Sverige ligger i botten av statistiken när det gäller ungas psykiska hälsa och samtidigt vet vi hur musik, vetenskapligt bevisat, gör att man mår bättre. Alltid en utmaning att försöka formulera sånna här saker till korta smarta svar under intervjuer, men vi gjorde vårt bästa. Vi är rätt lugna med det dessutom för vi vet att när serien väl börjar sändas, ja då behövs ingen mer förklaring ändå. Det var verkligen ett fint program att få spela in. Att få hänga på skolan. Var nästan varje vecka, mot slutet av våren flera gånger i veckan, under hela vårterminen. Blev så naturlig del av livet att få vara med där och har känts lite tomt när det var över. Fått sån otrolig respekt för alla som jobbar på skolan. Nu hade jag ett gäng avgörande vuxna i mitt liv under högstadiet också, men jag har ju ändå alltid bara haft ”elev-perspektivet” själv. Att, ”ja men vissa lärare kommer alltid betyda lite extra för mig och den gången hände det där och sen slutar man och hejdå jag minns det jag minns och så var det med det”. Inte har jag tänkt på det BRUTALA att varje år så bara försvinner massa barn ur ens liv som man byggt upp en relation till under lång tid och som man både haft fina och tuffa stunder med. Allt som varit bara poff, nu drar de där kidsen iväg och ska och KOMMER klara sig galant utan mig. De är av annat virke, skolmänniskor. Så mäktiga. Och ja. Det blev en vår fylld av känslor och jag är så otroligt tacksam för alla möten jag fick med dessa magiska människor och den förståelse jag fick tillbaka för hur det är att vara ung. Gud, va de här eleverna är modiga och generösa i att dela med sig av hur det är. Som vuxen minns man det man minns och jag har garanterat efterkonstruerat en del minnen av hur det ”nog” var. Ska säga er att när jag gick in genom de där skoldörrarna första dagen var det som att vara tillbaka på högstadiet, som om jag gick där. Linnea, hon som ville så mycket men som la ENORM press på sig själv och verkligen inte gav sig själv den kärlek hon förtjänade och behövde, kom lite tillbaka. Mest i form av en fin vän som liksom satt på axeln genom hela våren och fick mig att förstå vilken otrolig skatt det är att som vuxen få komma ett barn nära och tillåtas putta det lite i en riktning där det ser ut som att ögonen glittrar till lite extra. Att få det förtroendet. Det är STORT och jag kände nånstans att nu fick mitt eget högstadie-jag både upprättelse och tröst. Allt blir bra. Och med musik kan det där bra få komma lite snabbare bara. Fan, äntligen ska ni få lära känna dessa elever ni med. Grattis, säger jag bara. De är underbara! Med start om en vecka, på alla hjärtans dag, 20.00 på SVT1 - Den blomstertid! Unna er nu en titt på den här trailern, om en vecka SMÄLLER DET![video mp4="https://files-aller-blogger-platform.aws.aller.com/uploads/sites/29/2023/02/IMG_3685.MOV?fm=mp4" data-setup='{"fluid": true, "autoplay":false}'][/video]
